Digitaliseringen har blivit en självklar del av elevers vardag vilket påverkar i hög grad fritidshemmets verksamhet. Digitala verktyg har potential att stödja lärande, kreativitet och socialt samspel, men tidigare forskning visar att det finns utmaningar såsom begränsad tillgång till fungerande teknik och varierande pedagogisk kompetens. Dessutom framkommer att elevernas egna röster sällan lyfts i diskussionen om digitaliseringens roll. Mot denna bakgrund syftar studien till att undersöka hur elever själva uppfattar användningen av digitala verktyg i fritidshemmet, med särskilt fokus på de möjligheter och begränsningar de identifierar.

Studien har en kvalitativ ansats och utgår från en fenomenografisk metod, där elevernas olika sätt att uppfatta fenomenet står i centrum. Datainsamlingen genomfördes genom semistrukturerade gruppintervjuer med 16 elever i åldrarna 8–12 år från två olika fritidshem, och materialet analyserades med hjälp av Dahlgren och Johanssons (2019) sjustegsmodell för fenomenografisk analys. Studien har utgått ur ett barns perspektiv men också förankrats i ett barnperspektiv och affordance-teori för att bättre förstå hur barnen uppfattar och använder digitala verktyg i sin vardag.

Resultaten visar att eleverna uppfattar digitala verktyg som stödjande för lärande och kreativitet samt som viktiga för rekreation och social samvaro. De beskriver hur verktygen används för att utveckla intressen, samarbeta och lära sig nya kunskaper. Samtidigt framkommer flera begränsningar, bland annat tekniska problem, kontrollerad användning och oro för risker kopplade till skärmtid och hälsa. Eleverna uttrycker en önskan om större frihet och variation i användningen av digitala verktyg, vilket kan bidra till en mer balanserad och meningsfull digital användning i fritidshemmet.