Bakgrund:

Diabetes är en kronisk och globalt växande folkhälsoutmaning som beräknas påverka över 529 miljoner människor världen över. Mer än 95 % av dessa har typ 2-diabetes (WHO, 2024; International Diabetes Federation, 2025). Förekomsten förväntas stiga till 1,3 miljarder år 2050. Sjukdomen kräver ett livslångt engagemang i egenvård, där etablerade levnadsvanor avseende kost och fysisk aktivitet behöver vidmakthållas och anpassas över tid för att förebygga allvarliga komplikationer och minska samhällskostnaderna. I primärvården har distriktssköterskan en central roll i att främja patienters förmåga och motivation till egenvård genom pedagogik, stöd och relationsbyggande.

Syfte:

Syftet med denna integrativa litteraturstudie är att undersöka hur distriktssköterskans arbetssätt kan bidra till att stärka egenvård hos patienter med typ 2-diabetes.

Metod:

Studien är en integrativ litteraturstudie enligt Whittemore och Knafl (2005), vilket möjliggör syntes av både kvantitativ och kvalitativ forskning för en helhetsbild. Systematiska sökningar genomfördes i PubMed och CINAHL, med artiklar publicerade 2015–2025 som fokuserade på distriktssköterskors arbetssätt samt utbildnings- och stödinsatser mot patienter med typ 2-diabetes. Utvalda studier granskades med CASP och MMAT mallar för att säkerställa vetenskaplig kvalitet.

Resultat:

Analysen av 19 studier (5 kvantitativa, 13 kvalitativa, 1 mixad metod) med totalt 1 191 patienter och 208 distriktssköterskor visade två teman med fem subteman. Första tema: Vårdrelation som grund vid egenvård med subteman: Hälsolitteracitet som kunskapsbro, Kommunikationens kraft, Navigera i vardagen. Andra tema: Stöd till egenvård med subtaman: Distriktssjuksköterskans koordinerande roll i teamet, Familjeengagemang som del av egenvårdsstödet.

Slutsats:

Distriktssköterskans mest effektiva bidrag till egenvård ligger i det relationella mötet, att anpassa kommunikation, visa närvaro och bygga förtroende snarare än att enbart förmedla teknisk information. Förutsättningar som tid, kontinuitet, kulturell kompetens och organisatoriskt stöd är nödvändiga för att möjliggöra detta. Trots organisatoriska hinder uppvisar distriktssköterskor ofta innovation och flexibilitet i sitt arbete.

Background:

Type 2 diabetes is a prevalent chronic condition that demands ongoing self-care to prevent complications and reduce healthcare costs. In primary care, district nurses play a pivotal role in educating, supporting, and motivating patients to manage their illness effectively.

Aim:

The aim of this integrative literature review is to examine how district nurses’ approaches can enhance self-care in patients with type 2 diabetes mellitus.

Method:

An integrative literature review was conducted following Whittemore and Knafl’s framework. Systematic searches of PubMed and CINAHL (2015–2025) identified 19 peer-reviewed studies with quantitative, qualitative, and mixed-methods. Studies were appraised using the MMAT and CASP tools to ensure methodological rigor.

Results:

Analysis of 19 studies (5 quantitative, 13 qualitative and 1 mixed-methods) involving a total of 1,191 patients and 208 district nurses revealed two overarching themes with five sub-themes. The first Theme, The care relationship as a foundation for self-care: Health literacy as a bridge to knowledge, The power of communication and Navigating everyday life. The second Theme, Support for self-care: The district nurse’s role of the care team and The importance of the family.

Conclusion:

The district nurse’s greatest impact on long-term self-care lies in a relational approach characterized by individualized communication, trust-building encounters, and sustained follow-up. Realizing this potential requires organizational enablers such as protected time, leadership support, cultural competence, and care continuity. Despite systemic constraints, district nurses often demonstrate creativity and flexibility in their practice, advancing equitable and patient-centered diabetes care.