Syftet med studien är att undersöka hur lärare i idrott och hälsa resonerar kring anpassningar av undervisningen för att skapa progression i de grundmotoriska färdigheterna springa, hoppa och kasta. Analysen utgick inledningsvis kvalitativ från Boos (2024) fem anpassningsorienteringar, men utvecklades mot en abduktiv ansats i mötet mellan teori och empiri. Studien bygger på fyra semistrukturerade intervjuer med lärare i årskurs 4–6. Analysen har genomförts tematiskt med stöd av Boos (2024) fem anpassningsorienteringar: relations-, variations-, gemensamhets-, interaktions- och situationsorienterad anpassning.

Resultatet visar att lärarna berättar att de ofta kombinerar individuella anpassningar med bredare gruppstrategier och att goda relationer är en central förutsättning för att eleverna ska våga utmana sig själva. Lärarna menar vidare att progression främst sker genom varierade övningar, teknisk feedback och successiv försvåring av moment, men planeringen är inte alltid systematisk. Anpassningar sker ofta i stunden, vilket gynnar delaktighet men riskerar att progressionen blir osynlig.

Slutsatsen är att en balanserad undervisning kräver både stöd och utmaning, medveten planering och kontinuerlig teknisk återkoppling. Studien pekar också på behovet av riktad kompetensutveckling och kollegialt lärande för att stärka lärarnas förmåga att arbeta långsiktigt med både progression och inkludering i idrott och hälsa.