Denna studie undersöker hur eftervåld, kvinnan och samverkan konstrueras i regeringens åtgärdsprogram Fri och trygg utan våld och förtryck (2024), samt vilka konsekvenser detta får för yrkesverksamma inom socialtjänsten och för våldsutsatta kvinnors tillgång till stöd.

Studien har en socialkonstruktivistisk ansats och baseras på en dokumentanalys av åtgärdsprogrammet samt tre kvalitativa intervjuer med kommunala och regionala samordnare inom våld i nära relationer. Analysen utgår från Smiths (2005) teori om styrande relationer, som belyser hur kvinnors liv formas av institutionella praktiker och textbaserade styrsystem. Samt Kjellbergs (2023) tolkning av Hesters treplanetsmodell, vilka tillsammans möjliggör en kritisk granskning av hur diskurser, styrlogiker och verksamhetsförutsättningar påverkar det praktiska arbetet med eftervåld.

I studien uppmärksammas regeringens nationella lämnarprogram som syftar till att ge ett samordnat och långsiktigt stöd till personer som lämnar en våldsam relation. Programmet bygger på tvärsektoriell samverkan och ett antal olika åtgärder. Samtidigt saknas konkreta riktlinjer kring ansvarsfördelning och implementering, vilket skapar glapp mellan politisk intention och praktisk verklighet.

Resultaten visar att eftervåld främst konstrueras som ett juridiskt problem, där lösningar som kontaktförbud och en reform kring bodelningsprocessen prioriteras. Samverkan framhålls som nödvändig, men präglas av otydliga strukturer, resursbrist och ett stort ansvar som läggs på enskilda yrkesutövare. Kvinnan konstrueras som både sårbar och ansvarsbärande, vilket individualiserar stödet och riskerar att osynliggöra hennes faktiska livsvillkor. För att lämnarprogrammets intentioner ska förverkligas, krävs tydligare ansvarsfördelning och ett erkännande av våldets könade strukturella dimensioner.