Bakgrund: Ett centralt ansvar för specialistsjuksköterskan i psykiatrisk omvårdnad är att erbjuda jämlik och individanpassad vård. Tidigare studier visar att traumaanpassad yoga (TAY) kan minska psykisk ohälsa hos män inom rättspsykiatrin. Däremot är TAY:s påverkan på kvinnliga patienter inom denna vårdform i stort sett outforskad, vilket motiverar behovet av vidare studier.

Syfte: Studiens syfte var att utvärdera hur ett 10-veckors TAY-program påverkar psykiskt mående hos kvinnor inom rättspsykiatrisk vård.

Metod: Kvinnliga patienter deltog i TAY-klasser under en interventionsperiod på tio veckor. Data samlades in med hjälp av enkäter som inkluderade flera validerade instrument för att mäta psykisk och somatisk hälsa. Sex patienters upplevelser analyserades utifrån en fallstudieansats i kombination med procentuell förändringsanalys före och efter interventionen.

Resultat: En minskning av negativa affekter observerades hos samtliga deltagare. Även ångestnivåer och det övergripande psykiska lidandet minskade hos majoriteten (fyra av fem deltagare). Inom övriga mätområden noterades tydliga individuella variationer, vilket speglar deltagarnas skiftande förutsättningar och subjektiva upplevelser.

Slutsats: Resultaten visar att TAY kan vara en meningsfull intervention i personcentrerad vård för kvinnor inom rättspsykiatri. Specialistsjuksköterskor bör överväga TAY som ett komplement till sedvanlig behandling. Ytterligare forskning med större urval rekommenderas.

Background: A key responsibility of the specialist nurse in psychiatric care is to provide equitable and person-centred care. Previous studies have shown that trauma-adapted yoga (TAY) may reduce mental distress among men in forensic psychiatric settings. However, the impact of TAY on female patients within this type of care remains largely unexplored, highlighting the need for further research.

Aim: The aim of this study was to evaluate the effects of a 10-week trauma-adapted yoga (TAY) program affects the psychological well-being of women receiving forensic psychiatric care.

Method: Female patients participated in TAY classes during a ten-week intervention period. Data were collected using questionnaires that included several validated instruments to measure mental and physical health. The experiences of six patients were analysed using a case study approach combined with a percentage change analysis before and after the intervention.

Results: A reduction in negative affect was observed among all participants. Anxiety levels and overall psychological distress also decreased in the majority (four out of five participants). In other areas of measurement, clear individual variations were noted, reflecting the participants’ differing circumstances and subjective experiences.

Conclusion: The results indicate that TAY may be a meaningful intervention within person-centered care for women in forensic psychiatric settings. Specialist nurses should consider TAY as a complement to standard treatment. Further research with larger samples is recommended