Background: When a patient’s condition is deemed uncurable, care transitions from curative care to palliative care. The goal is not to cure but to provide symptom relief. During the final time in life, is referred to as end-of-life care. An integral part of end-of-life care is managing symptoms such as pain, dyspnoea or anxiety. Medication used for this purpose is called anticipatory medication and nurses play an essential role in assessing a patient’s need for medication and in administering them.

Aim: The aim of this study was to explore nurses’ experiences with independently administering anticipatory medications during end-of-life care.

Method: This study was performed as a literature-based study and applied a simplified approach to metasynthesis. Using systematic searches in Cinahl and PubMed, ten relevant articles were selected for analysis.

Results: This study resulted in three themes. The first, Professional and organizational limitations, is about how nurses experience that a lack of knowledge and insufficient experience negatively affect symptom relief in end-of-life care. The second, Team and relatives make a difference, highlights the role that colleagues, physicians, and relatives play in the administration of anticipatory medications for end-of-life care. The third, Challenges handling medication, focuses on the feelings and difficulties nurses face when providing symptom relief to patients at the end of life.

Conclusion: Support from more experienced colleagues is needed to make nurses feel more confident when administering anticipatory medications. It is important for newly graduated nurses not to be left alone in situations they feel they cannot handle.

När en människa är på väg att avlida kan den uppleva obehagliga symtom så som smärta, svårigheter att andas, illamående med mera. Vid denna tid i en människans liv finns sjuksköterskor där för att erbjuda hjälp och stöd med exempelvis lindring av dessa symtom. Sjuksköterskor får ordinationer på mediciner av läkare och bedömer själv eller tillsammans med patienten hur ofta det ska ges. I Sverige kallas dessa mediciner även för ”Trygghetsordinationer”. Som med alla läkemedel kan biverkningar uppstå och risken finns att det blir sämre för en redan döende patient.

Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att självständigt använda trygghetsordinationer vid vård i livets slutskede. Studien genomfördes som en litteraturbaserad studie vilket innebär att relevanta vetenskapliga artiklar söktes och analyserades för att sen dra nya slutsatser. Totalt analyserades tio artiklar som hittades i de vårdvetenskapliga databaserna Cinahl och PubMed.

I resultatet presenterades sedan tre huvudteman och åtta underteman. Det framkom att sjuksköterskor upplever rädsla och oro över att administrera läkemedel, framför allt läkemedel inom gruppen av narkotikaklassade, smärtstillande läkemedel. Relaterat till bland annat den rädslan och oron ville sjuksköterskor ha mer utbildning kring de läkemedel som ges till patienter i livets slutskede. Sjuksköterskor upplevde även att kommunikationen med läkare hade en betydande roll för samarbetet kring patienten.

Det krävs mer utbildning generellt inom vård i livets slutskede för att uppnå en högre vårdkvalité. Samtidigt förväntas utökad kunskap minska sjuksköterskors oro och rädsla för att ge fel läkemedel eller påskynda döden. Förbättrat samarbete mellan läkare och sjuksköterskor kan leda till förhöjd kvalitét av vården som ges.