In this essay we look at the phenomenon of “So bad it’s good” in animation. “So bad it’s good” means when a cultural expression fails to achieve what we traditionally associate with high quality entertainment, but through its total failure to live up to those standards, it is experienced by a selected few as very comical and thus creates a following.

We have looked at this phenomenon by analyzing how it is talked about by doing a quantitative analysis of the comment section on reviews of two different films on YouTube, namely FoodFight! (2012) and Bratz Super Babyz (2007). We have chosen this because we believe that the phenomenon is something that is born from a participatory viewing of the film, where viewers contribute to how we understand a film through conversation with each other and we see the comment sections as a good aggregator for these conversations. The concept of participatory culture was coined by media researcher Henry Jenkins and refers to when the boundary between producer and consumer is blurred and in this way the audience becomes equally instrumental in how we see this cultural expression.

The conclusion we reached was that the comments often landed in a third layer of participation, where the comments revolve around the review in question, which in itself is a form of participatory cultural expression as these often comedic reviews create added value to the film in question. As a result, the comments often became additive to what was expressed in the review, more than to the film being reviewed.

I denna uppsats tittar vi på fenomenet “So bad it’s good” inom animation. “So bad it’s good” innebär när en kulturyttring misslyckas uppnå vad vi traditionellt sett associerar med högkvalitativ underhållning, men genom dess totala misslyckande så upplevs den bland vissa som väldigt komisk och skapar därmed ett följe.

Vi har tittat på detta fenomen genom att analysera hur det pratas om det genom att göra en kvantitativ analys på kommentarsfälten på recensioner av två olika filmer på YouTube, FoodFight! (2012) och Bratz Super Babyz (2007). Detta har vi valt då vi anser att fenomenet är något som föds ur ett participatoriskt tittande av filmen, där tittarna genom konversationen sinsemellan bidrar till hur vi förstår en film och vi ser att kommentarsfälten som en god aggregator för dessa samtal. Begreppet participatorisk kultur myntades av medieforskaren Henry Jenkins och syftar på när gränsen mellan producent och konsument suddas ut och på så sätt blir publiken lika tonsättande för hur vi ser denna kulturyttring.

Slutsatsen vi landade i var att kommentarerna ofta landade i ett tredje skikt av deltagande, där kommentarerna kretsar recensionen i fråga, som i sig själv är en form av participatorisk kulturyttring då dessa ofta komiska recensioner skapar ett mervärde till filmen i fråga. Därav blev kommentarerna ofta additiva till det som yttrats i recensionen, mer än till filmen som recenseras.