Äldre med skadligt bruk är ett växande samhällsproblem som inte är prioriterat. Enligt Socialstyrelsen har antalet äldre med omsorgsbehov relaterade till skadligt bruk ökat samtidigt som kunskap, rutiner och anpassade insatser är bristfälliga. Stigma, begränsat handlingsutrymme och ålderism utgör hinder för att identifiera problematiken och erbjuda individanpassade insatser.

Denna studie undersöker biståndshandläggares och hemtjänstpersonals erfarenheter av att möta äldre individer med skadligt bruk. Syftet är att synliggöra en målgrupp som det sällan talas om, för att belysa utmaningar och möjligheter i det professionella arbetet med individanpassade insatser. Studien har en kvalitativ ansats och bygger på semistrukturerade intervjuer med fyra yrkesverksamma deltagare: två biståndshandläggare och två hemtjänstpersonal från två kommuner i Västsverige. Urvalet var strategiskt och karaktäristiska drag som kön och ålder redovisas ej av anonymitetsskäl.

Analysen genomfördes med tematisk analys och genomgående har studien präglats av en hermeneutisk ansats. Fyra huvudsakliga teman identifierades: identifiering av skadligt bruk hos äldre, relationens betydelse i mötet med äldre, utmaningar i handlingsutrymme och samverkan samt förebyggande arbete och kompetensbehov.

Resultaten visade att skadligt bruk hos äldre förbises till följd av bristande rutiner och arbetet baseras idag till stor del på personligt engagemang. Professionellas möjligheter att agera påverkas av organisatoriska begränsningar, juridiska ramverk och brist på specialiserad kunskap. Samverkan mellan aktörer är bristfälliga och insatserna för individer med skadligt bruk är ofta anpassad för en yngre målgrupp. Diskussionen belyser vikten av ett ökat handlingsutrymme, förbättrad kompetens och tydligare riktlinjer. Studien indikerar behovet av tidiga insatser och förbättrad samverkan inom socialt arbete för att säkerställa adekvat stöd till äldre med skadligt bruk.