Socialarbetare har sedan 1990-talet ökade krav på sig att arbeta med evidensbaserade metoder, något som skapar legitimitet i deras arbete men samtidigt begränsar deras professionella omdöme. Denna studie undersöker därför hur en evidensbaserad metod påverkar socialarbetaren i praktiken där tidigare forskning främst tidigare fokuserat på effektmätningar.

Syftet bakom denna kvalitativa studie är därför att undersöka hur socialarbetaren upplever, förstår och hanterar användandet av motiverande samtal (MI) som en evidensbaserad metod i det vardagliga arbetet med klienter. Vi har valt att studera detta ur ett frontlinjeperspektiv Lipsky (2010) teori vad rör gräsrotsbyråkrati, för att studera hur socialarbetare påverkas av evidensbaserade metoder samt finner en balans mellan organisatoriska krav och klientens behov.

I denna studie intervjuades fem yrkesverksamma som socialarbetare genom semistrukturerade samtal, med olika erfarenheter av MI samt olika yrkesbakgrund från LSS, missbruksvård och hälso- och sjukvård. Det insamlade datamaterialet analyserades sedan genom en tematisk analysmetod.

Vårt resultat visade på att socialarbetare använde sig av olika copingsstrategier för att anpassa användandet av MI beroende på kontexten, i stället för att använda MI strikt utifrån någon manual integrerades metoden i ett mer bredare relationsskapande.

Studien visade hur MI användes av socialarbetare som metod för att skapa följsamhet hos klienter och leda dem till gemensamma målbilder, samt hur socialarbetare anpassade metoden inom det organisatoriska ramar som fanns. Resultatet visar hur målkonflikter uppstår mellan det professionella omdömet och de kraven på att arbeta evidensbaserat. Studien visar hur MI både påverkar och påverkas av socialarbetare i praktiken.