Barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), så som attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) och autism, är ofta i kontakt med socialtjänsten och har behov av stöd som bygger på förståelse, kunskap och relation. Forskning visar dock att socialtjänstens bemötande och insatser ibland brister på grund av otillräcklig kunskap. Syftet med studien var att undersöka socialtjänstens förutsättningar att arbeta kunskapsbaserat och relationsinriktat med barn och unga med NPF, med särskilt fokus på ADHD och autism.

Studien belyser hur yrkesverksamma inom socialtjänsten upplever bemötande, användning av nationella kunskapsstöd samt organisatoriska villkor som påverkar deras handlingsutrymme. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori och Goffmans stigmateori utgör det teoretiska ramverket och används för att analysera samspelet mellan individens behov, relationella faktorer och strukturella förutsättningar. Empirin baseras på åtta kvalitativa intervjuer med nio yrkesverksamma inom socialtjänstens barn- och ungdomsenheter, och analysen har genomförts med tematisk analys. Resultatet visar att ett bemötande präglat av respekt, lyhördhet och anpassning utgör kärnan i det professionella relationsarbetet.

Samtidigt upplevs hög arbetsbelastning och bristande organisatoriskt stöd som hinder för detta arbete. Diagnoser beskrivs både som verktyg för att möjliggöra rätt stöd och skapa ökad förståelse men riskerar också att leda till stigmatisering och förenklade bedömningar. Vidare framkom att nationella kunskapsstöd sällan används systematiskt, vilket tyder på ett glapp mellan riktlinjer och den praktiska verkligheten. Studien visar att strukturella satsningar på tid, kompetensutveckling och ledningsstöd är nödvändiga för att säkerställa ett likvärdigt, relationellt och kunskapsbaserat bemötande för barn och unga med NPF.