Bakgrund:

Svenska elevers resultat i läsförmåga har försämrats enligt internationella studier som PISA och PIRLS. Lärare i årskurs 2 och 3 spelar en viktig roll i att utveckla elevers läsflyt, som omfattar automatiserad avkodning, ordigenkänning och prosodi. Trots vikten av läsningens område visar forskning att läsflyt ibland ges begränsat utrymme i undervisningen.

Syfte:

Syftet med studien är att undersöka hur lärare i årskurs 2 och 3 beskriver att de organiserar sin undervisning för att utveckla elevers läsflyt. Fokus ligger på lärarnas arbetssätt och i vilken utsträckning forskningsbaserade metoder används i undervisningen.

Metod:

En kvalitativ metod har använts där fem lärare i årskurs 2 och 3 intervjuades genom semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med abduktiv tematisk analys. Intervjuerna analyserades med sin grund i forskning kring läsflyt och sociokulturell teori. Lärarnas utsagor kring sina arbetssätt placerades in inom fem beprövade metoder som beskrivs i avsnittet “tidigare forskning”: Repeated Reading, Rapid Automatized Naming, Reading While Listening, dialogisk läsning och självständig läsning, samt andra uppkomna teman.

Resultat:

Resultatet visar att lärarna använde flera forskningsbaserade metoder i sin undervisning, men ofta utifrån praktisk erfarenhet snarare än medveten koppling till forskning. Högläsning, upprepad läsning och dialogisk läsning användes frekvent. Samtidigt fanns osäkerhet kring vissa metoder, exempelvis Rapid Automatized Naming. Lärarna betonade behovet av både gemensam och självständig läsning för att stödja elevernas läsutveckling. Studien visar att lärarna balanserade mellan forskningsbaserade rekommendationer, styrdokumentens krav och de praktiska förutsättningarna i klassrummet.