Varje person innehar en fysisk- och mental reservkapacitet, som utgör motståndskraft vid åldersrelaterade förändringar och akut sjukdom. Hur denna inneboende kapacitet förändras över tid varierar mellan individer med samma kronologiska ålder och leder till en stor variation i hälsa och funktion hos äldre. Skörhet är ett begrepp som ofta används för att bättre förstå den biologiska åldrandeprocessen och är starkt relaterat till en minskning i reservkapacitet, som gör sköra personer mer sårbara vid sjukdom. Skörhet är därmed förknippat med försämrad medicinsk prognos, såsom ökad risk för komplikationer, hög återinläggningsfrekvens och dödlighet. På våra sjukhus är äldre och patienter med skörhet vanligt förekommande. De behöver ofta läggas in på vårdavdelning, där vårdtiden tenderar att bli längre än för biologiskt yngre personer med samma åkomma.
Skörhet definieras vanligen utifrån någon av de två modellerna Frieds fenotypa modell eller Rockwoods deficitmodell. De olika modellerna definierar inte precis samma fenomen, men oavsett modell är nedsatt fysisk kapacitet och förmåga att klara sina aktiviteter i dagligt liv (ADL) centralt. Att vara skör innebär således en ökad risk för fysisk funktionsförlust och förmågan till återhämtning är låg. Det kan få kännbara konsekvenser för den äldre personen, såsom försämrad möjlighet att återvända till det egna boendet, att på egen hand kunna sköta sin ADL och därmed försämrade möjligheter att bibehålla självständighet och autonomi.
För att kunna planera vården och i möjligaste mån bidra till att bromsa den nedåtgående spiralen med ökat hjälpbehov och förlorad självständighet rekommenderas att identifiering av skörhet sker tidigt i samband med ett vårdtillfälle. Information om skörhetsgrad kan ge stöd för medicinska beslut kring fortsatt behandling, samt vägledning kring vilka patienter som har stort behov av holistisk interprofessionell bedömning och vård, som involverar hela vårdteamet.
Under de senaste åren har arbetet med att identifiera sköra patienter inom sjukvården ökat. Det finns olika sätt att identifiera skörhet, men ett vanligt instrument inom sjukvårdsklinik är Clinical Frailty Scale (CFS). Instrumentet hade tidigare 7 skalsteg, men omarbetades för en tid sedan och innefattar nu 9 steg där gränsen för mycket lindrig skörhet går vid 4. En forskargrupp där personer från Högskolan Väst ingår har nyligen översatt och anpassat det uppdaterade instrumentet till svenska förhållanden (CFS 2.0), samt testat dess interbedömarreliabilitet (överensstämmelse mellan två eller fler personers bedömningar). Skalan har visat sig enkel att använda och tillförlitligheten bedömdes vara mycket god. Skörhetsskattning utifrån CFS har redan införts för vissa vårdförlopp runt om i Sverige och det pågår arbete inom flera regioner att införa skörhetsskattning redan på akutmottagningen.
CFS 2.0 innefattar 9 steg. Steg 1–3 beskriver en vital, icke skör person medan skalsteg 4–9 beskriver progredierande skörhet. Då skattningen utgår från patientens habitualtillstånd ger den snabbt en inblick i hur denne fungerar i sin vardag. Med lite träning går det snabbt att lära sig att skatta skörhet utifrån CFS och det finns även bra informationsmaterial, såsom manual och lathund att utgå från.
Om skörhet förstås och kommuniceras på ett likartat sätt genom hela vårdkedjan kan informationen bidra till att vårdens resurser läggs där de sannolikt gör stor nytta. Hela teamet runt patienten har ett ansvar.
2024.