Bakgrund: När det kommer till barns utveckling är språket en grundläggande del och förskolans arbete med språkutveckling kan därför ses som viktigt. En vanlig aktivitet i förskolan för att arbeta med barns språkutveckling är högläsning. I tidigare forskning framgår att högläsning kan ske på varierande sätt och att dialog under högläsning är ett sätt att främja barns språkutveckling. Dialogisk läsning (Whitehurst, 1988) är en metod som innefattar strategier som utformats som redskap för att vuxna ska kunna stödja barn i dialog under högläsning.

Syfte: Syftet med studien är att undersöka högläsning och mer specifikt pedagogers användande av metoden dialogisk läsning (Whitehurst, 1988). Eventuella samband mellan metodens användning och olika faktorer såsom utbildningsnivå, barngruppens storlek och pedagogers self-efficacy (upplevd förmåga) vid högläsning kommer också undersökas.

Metod: Studien genomfördes genom en kvantitativ metod och data samlades in via enkäter som besvarades av verksamma barnskötare och förskollärare. Enkäten skickades ut till totalt åtta mindre till medelstora kommuner i Västra Götaland.

Resultat: I resultatet framkom att majoriteten av respondenterna som deltagit i undersökningen använder metoden dialogisk läsning i hög utsträckning. Respondenternas poäng varierade dock när det kommer till strategierna som ingår i metoden då det framgår att vissa strategier används i högre utsträckning än andra. Utifrån sambanden som undersökts visades att varken utbildningsnivå eller barngruppens storlek verkar ha någon större inverkan på pedagogers användande av dialogisk läsning. Däremot visar resultatet ett statistiskt signifikant samband mellan pedagogers användande av dialogisk läsning och pedagogers self-efficacy (upplevd förmåga) vid högläsning. Resultatet visar generellt att de som har höga poäng på self-efficacy också har höga poäng på dialogisk läsning