Bakgrund:

Andelen äldre ökar stadigt och ju äldre befolkningen blir desto vanligare blir det också med sjukdomar och ohälsa i befolkningsgruppen. Demens är en av de sjukdomar som medför stor belastning på både individen, närstående, samhället och sjukvården. Demenssjuka individer med beteendeförändringar är särskilt svåra att vårda och risken för övermedicinering och omflyttningar är stor. Det finns betydande forskning som visar att icke-farmakologisk behandling är att föredra för att bemöta beteendeförändringar vid demenssjukdom och ett exempel på detta kan vara olika former av kontakt med vårdhundar.

Syfte:

Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva hur användningen av hundar inom demensvård påverkar patienter på särskilda boenden ur ett psykiskt, emotionellt och socialt perspektiv.

Metod:

En litteraturstudie av 14 artiklar som erhållits via sökningar i databaserna CINAHL, PubMed och PsycINFO, som inkluderar både kvantitativa och kvalitativa artiklar. Undersökningsformen är en kombination av deskriptiv och interpretativ metod och analysen baseras på Whittemore och Knafl’s (2005) modell.

Resultat:

Studierna påvisar att interventioner med hund (DAI) generellt ger en minskning av beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom, som annars vanligen behandlas med psykofarmaka. DAI leder till signifikanta förbättringar av livskvalitet och en ökning av positiva beteenden. Det ökar också interaktion och kommunikation hos patienter med demenssjukdom vilket ökar välbefinnandet och tillgodoser sociala behov som annars kan vara svåra att tillgodose.

Slutsats:

Sammanfattningsvis visar studiernas resultat att DAI kan fungera som ett bra och effektivt icke-farmakologiskt komplement eller alternativ för att minska beteendestörningar och psykiska besvär samt för att öka välbefinnande och sociala förmågor. Resultaten visar att vården blir mer personcentrerad och att DAI har goda möjligheter att reducera symtom såsom nedstämdhet, depression, motorisk oro, hämningsbortfall, vanföreställningar och ångest. Genom att fungera som katalysator för social interaktion, förbättra emotionellt välbefinnande och reducera BPSD, erbjuder DAI en lovande kompletterande metod för att förbättra livskvaliteten inom demensvård. Interaktion med vårdhundar kan bidra till att främja positiva relationer och öka känslan av samhörighet för patienter med demenssjukdom. 

Background:

The proportion of elderly people is steadily increasing, and as the population ages, the prevalence of diseases and ill-health within this demographic also becomes more common. Dementia is one of the diseases that imposes a significant burden on both the individual, their relatives, society, and healthcare. Dementia patients with behavioural changes are particularly challenging to care for, with a high risk of overmedication and relocation. There is significant research indicating that non-pharmacological treatment is preferable for addressing behavioural changes in dementia, and an example of this could be various forms of contact with therapy dogs.

Aim:

The purpose of this literature review is to describe how the use of dogs in residential dementia care affects patients in terms of psychological, emotional, and social aspects. Method: A literature review based on 14 articles from the databases CINAHL, PubMed, and PsycINFO, encompassing both quantitative and qualitative studies. The research methodology combines descriptive and interpretative methods, and the analysis is based on Whittemore and Knafl's (2005) model.

Results:

The studies indicate that interventions involving dogs generally result in a reduction of negative symptoms, psychological disorders, and behavioural changes that are otherwise typically treated with psychotropic medications. DAI (Dog-Assisted Interventions) leads to significant improvements in quality of life and an increase in positive behaviours. It also enhances interaction and communication in patients with dementia, thereby boosting well-being and fulfilling social needs that may otherwise be challenging to address.

Conclusion:

The study results show that DAI can serve as an effective non-pharmacological complement or alternative for reducing behavioural disturbances and psychological issues while enhancing well-being and social abilities. The findings indicate that care becomes more person-centred, and DAI has significant potential to reduce symptoms such as low mood, depression, motor restlessness, disinhibition, delusions, and anxiety. By acting as a catalyst for social interaction, improving emotional well-being, and reducing BPSD, DAI offers a promising complementary method for enhancing the quality of life in dementia care. Interaction with therapy dogs can help foster positive relationships and increase the sense of belonging for patients with dementia.