This study is situated in the context of the COVID-19 pandemic, during which the measures of social distancing and social isolation prompted a migration from the traditional campus-based environment and motivated further adoption of remote, blended and hybrid modes of education. A case study approach was adopted, involving fifteen semi-structured interviews with university teachers about their teaching practice and experience during that time.  

Drawing on Cultural-Historical Activity Theory, the thesis conceptualizes teaching expertise as the capacity to organize the social relations through which student learning activity is enacted. Central to this account is the concept of social presence, understood not as a psychological perception or feeling but as the social positioning of participants within their activity. The pandemic brought a situation that disrupted the campus-based education and corresponding pedagogical practices compelling teachers to act as subjects of mediating activity—creating systems of social relations necessary to realize students’ potential for learning into actual learning activity. In this thesis, teaching expertise is conceptualized as the outcome of this mediating activity: the capacity to act under disruptive conditions. In this sense, expertise is not reducible to the mastery of operations comprising professional practice, though it presupposes operational competence or literacy as one of its conditions of development. Thus, the main contribution of this thesis lies in clarifying the relation between disruption and expertise.

Studien tar sin utgångspunkt i covid-19-pandemin, under vilken åtgärder för social distansering och social isolering ledde till en övergång från den traditionella campusbaserade undervisningsmiljön och påskyndade användningen av distans-, blended- och hybridundervisning. Studien genomfördes som en fallstudie och bygger på femton semistrukturerade intervjuer med universitetslärare om deras undervisningspraktik och erfarenheter under denna period. 

Med utgångspunkt i kulturhistorisk aktivitetsteori konceptualiserar avhandlingen undervisningsexpertis som förmågan att organisera de sociala relationer genom vilka studenters lärandeaktivitet realiseras. Centralt i detta ramverk är begreppet social närvaro, vilket förstås inte som en psykologisk perception eller känsla, utan som deltagarnas sociala positionering inom den aktivitet de deltar i. Pandemin skapade en situation som bröt upp den campusbaserade undervisningen och de tillhörande pedagogiska praktikerna, vilket tvingade lärare att agera som subjekt i medierande aktivitet – genom att skapa de system av sociala relationer som krävs för att förverkliga studenters potential för lärande till faktisk lärandeaktivitet. I denna avhandling konceptualiseras undervisningsexpertis som resultatet av denna medierande aktivitet: förmågan att handla under disruptiva förhållanden. I denna mening kan expertis inte reduceras till behärskandet av de operationer som ingår i professionell praktik, även om den förutsätter operationell kompetens eller färdighet som ett av sina utvecklingsvillkor. Avhandlingens huvudsakliga teoretiska bidrag ligger således i att klargöra relationen mellan disruption och expertis.