Barn som växer upp i relativ fattigdom riskerar i högre grad än andra barn att drabbas av sociala och hälsorelaterade konsekvenser. Studien syftar till att undersöka hur fältarbetare arbetar förebyggande med de sociala konsekvenserna av barnfattigdom samt hur de använder sitt handlingsutrymme för att bygga tillitsfulla relationer. Studien baseras på en kvalitativ metod där den hermeneutiska ansatsen präglar studien. Det teoretiska ramverket utgörs av den utvecklingsekologiska teorin, handlingsutrymme samt relationsbaserat socialt arbete.

Fem semistrukturerade intervjuer med fältarbetare från en mellanstor kommun utgör empirin. Respondenternas ålder varierade mellan 31 och 37 år varav två var kvinnor och tre var män. Empirin analyserades med stöd av en tematisk analys. Studiens resultat visade att det var problematiskt för fältarbetarna att identifiera barnfattigdom i sitt yrkesutövande, vilket i sin tur försvårar möjligheten att erbjuda adekvat stöd till barn som lever i fattigdom.

Resultatet visade också att fältarbetarna har ett stort handlingsutrymme som möjliggör att bygga tillitsfulla relationer till barn i fattigdom. Samverkan visade sig vara en betydelsefull strategi för att underlätta för barn i fattigdom att delta i meningsfulla aktiviteter. En slutsats är att svårigheten att identifiera barnfattigdom kan bero på ett samspel mellan strukturella, organisatoriska och individuella faktorer. Fältarbetarnas handlingsutrymme möjliggör att kunna bygga tillitsfulla relationer till barn i fattigdom som i sin tur kan resultera i att barn kan delta i samhällslivet på samma villkor som andra.