Syftet med denna studie var att undersöka behandlares erfarenhet av vilket stöd som ges till biologiska föräldrar efter en vårdnadsöverflyttning, samt vilka möjligheter och hinder som finns i arbetet att ge stöd. Studien genomfördes med en kvalitativ metod, baserad på fem intervjuer med behandlare, yrkesverksamma inom socialtjänstens utförarverksamheter med erfarenhet av föräldrastöd. Med en hermeneutisk vetenskapsteoretisk grund och en abduktiv ansats analyserades det insamlade materialet genom tematisk analys för att identifiera meningsbärande mönster. Resultaten visade att det saknades strukturerade insatser, tydliga uppdrag och riktlinjer för stödet till biologiska föräldrar efter en vårdnadsöverflyttning, vilket ofta leder till att stödet uteblir. Samtidigt framkom det att behandlarna ser ett tydligt behov av emotionellt och praktiskt stöd hos biologiska föräldrar efter en vårdnadsöverflyttning, särskilt kopplat till rollförlust, skuld och relationen till barnet. Behandlarna beskriver också att biologiska föräldrar riskerar att stigmatiseras, vilket kan påverka deras tillgång till stöd. Teman som identifierades inkluderar att bli sedd som en ”dålig förälder” i samhällets ögon, den ”goda förälderns” vill sitt barns bästa, organisatoriska begränsningar, det bristfälliga stödet för biologiska föräldrar efter en vårdnadsöverflyttning samt när orsaker konstrueras - behandlarnas förklaringar till stödets frånvaro. I diskussionen lyfts behovet av att erkänna biologiska föräldrars stödbehov även efter en vårdnadsöverflyttning och genom nationella riktlinjer säkerställa likvärdiga insatser. Studien har implikationer för socialt arbete genom att belysa ett område där stöd ofta uteblir trots tydliga behov.