Andelen personer med diabetes ökar globalt, vilket ställer stora krav på hälso- och sjukvårdens förmåga att möta deras behov. Personer med diabetes har en förhöjd risk för kardiovaskulära komplikationer och står för en betydande del av vårdutnyttjandet. Diabetessjuksköterskor spelar en central roll i att stödja dessa patienter och kan bidra till förbättrade hälsoutfall. Det saknas dock tillräcklig kunskap om vilka förutsättningar de har i sin yrkesutövning för att fullfölja sitt uppdrag.
Syftet med denna sammanläggningsavhandling var att utforska professionellas och patienters erfarenheter av den nutida diabetessjukvården, med särskilt fokus på förutsättningar för personcentrerad vård, arbetsintegrerat lärande och arbetstillfredsställelse bland diabetes specialistsjuksköterskor.
En multimetodansats som kombinerar kvalitativa och kvantitativa metoder användes i denna avhandling. Data samlades in genom intervjuer med patienter (Studie I); enkätundersökningar (Studier II och III) och fokusgruppsdiskussioner (Studie IV) med diabetesspecialistsjuksköterskor. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys (Studie I), statistiska analyser (Studier II och III) och fokusgruppsanalys (Studie IV).
I studie I undersöktes hur patienter upplever dagens diabetesvård och vilka lärande- och stödbehov de har. Patienterna uttryckte ett önskemål om en multidimensionell och personcentrerad diabetesvård – en vård som tar hänsyn till hela deras livssituation, lärandebehov och de utmaningar som diabetes innebär, där diabetessjuksköterskan ofta beskrevs som en allierad. Samtidigt beskrev flera att den diabetesvård de får idag är begränsad och inte alltid möter deras personliga behov.
I studie II undersöktes hur arbetsplatsens lärandemiljö påverkar diabetessjuksköterskors möjligheter att arbeta personcentrerat. Två faktorer visade sig vara särskilt viktiga: stöd i det dagliga lärandet och möjlighet till reflektion. När diabetessjuksköterskor upplever att de kan lära på jobbet och får tid att reflektera kring sitt arbete, skattar de också vården de bedriver som mer personcentrerad. Det tyder på att lärande i arbetsmiljö för de professionella kan bidra till personcentrerad vård för personer med diabetes.
I studie III undersöktes sambanden mellan arbetssjälvtillit, arbetsplatsens lärandepotential och arbetstillfredsställelse genom att testa en hypotetisk strukturell ekvationsmodell. Resultaten visade en direkt relation mellan diabetessjuksköterskors arbetssjälvtillit och arbetstillfredsställelse. En dimension av arbetsplatsens lärandemiljö – att ha tid för utforskande i det dagliga arbetet – inverkar positivt på detta samband.
I studie IV utforskades diabetessjuksköterskors erfarenheter av förutsättningarna för personcentrerad vård samt deras professionella arbete i den primärvårdsbaserade diabetesvården. Resultaten visar att sjuksköterskorna strävar efter att upprätthålla sin professionalitet, trots en ansträngd vårdmiljö som kännetecknas av ökande förändringstryck och hög arbetsbelastning där diabetesvården upplevs nedprioriterad.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att det, i en alltmer ansträngd diabetes-hälso- och sjukvård, är avgörande att skapa förutsättningar för arbetsintegrerat lärande och stödjande organisatoriska strukturer för att säkerställa en personcentrerad diabetesvård och för att främja diabetessjuksköterskors arbetstillfredsställelse.