An optimal design of a geodetic network can fulfill the requested precision and reliability of the network, and decrease the expenses of its execution by removing unnecessary observations. The role of an optimal design is highlighted in deformation monitoring network due to the repeatability of these networks. The core design problem is how to define precision and reliability criteria. This paper proposes a solution, where the precision criterion is defined based on the precision of deformation parameters, i. e. precision of strain and differential rotations. A strain analysis can be performed to obtain some information about the possible deformation of a deformable object. In this study, we split an area into a number of three-dimensional finite elements with the help of the Delaunay triangulation and performed the strain analysis on each element. According to the obtained precision of deformation parameters in each element, the precision criterion of displacement detection at each network point is then determined. The developed criterion is implemented to optimize the observations from the Global Positioning System (GPS) in Skåne monitoring network in Sweden. The network was established in 1989 and straddled the Tornquist zone, which is one of the most active faults in southern Sweden. The numerical results show that 17 out of all 21 possible GPS baseline observations are sufficient to detect minimum 3 mm displacement at each network point. © 2018 Walter de Gruyter GmbH, Berlin/Boston.

Syftet med studien var att utreda huruvida det råder en konsekvent hantering av tillsynsavgifter och ifall beslut om nedsättning tas på lika grunder. Tanken var att rapporten skulle kunna påvisa om verkligheten avspeglar lagstiftningen.

Grunden till denna studie är frågeställningarna;

1. Hur beslutar tillsynsmyndigheter om tillsynsavgifter?

2. I vilken utsträckning beviljar tillsynsmyndigheter nedsättning av tillsynsavgiften?

3. I vilken utsträckning begär verksamhetsutövare nedsättning av tillsynsavgiften?

Begreppet täkt definieras som arbetsföretag vilket primärt syftar till att nyttiggöra det uttagna materialet. Detta sker antingen genom direktförsäljning eller i övrig verksamhet inom det egna företaget. Arbetet handlar endast om tillståndspliktiga täkter och i Sverige finns det omkring 2300 sådana igång. Tillsynsavgiften för täkterna ligger på omkring 800 kronor per timme och i snitt läggs det enligt våra intervjuer tio timmar tillsynstid per täkt och år. Det sammanlagda beloppet på tillsynskostnader i Sverige ligger således på drygt arton miljoner kronor.

Arbetet inleds med en teoridel där läsaren ges möjlighet att få en djupare förståelse för täkter, tillsynsavgifter, nedsättning och de lagrum som skall följas i samband med detta. Teorin grundas på litteraturstudier och samtal med sakkunniga. Följt av teorin kommer en undersökning som valdes att utföras genom intervjuer med ett visst antal kommuner, Länsstyrelser och verksamhetsutövare. Sammanställningen av intervjuerna blev grunden för det avslutande resultatet och de slutsatser som kunde tas av undersökningen.

Resultatet av arbetet visar på att tillsynsmyndigheter fattar beslut om tillsynsavgifter och nedsättning på olika sätt och grunder. För att få en mer likvärdig hantering av frågorna skulle en tydligare och mer konkret lagstiftning behöva arbetas fram. Vi kunde också fastslå att Naturvårdsverket som har en tillsynsvägledande roll i sammanhanget inte verkar nå ut till de tillsynsansvariga då de flesta av dem inte vet om att Naturvårdverket tillhandahåller detta stöd. Det är många frågor som väcks efter att ha fullbordat denna studie och listan på förslag till framtida arbete kan därmed göras lång

2009/2010 infördes i Miljöbalken och Plan- och Bygglagen ett nytt begrepp, landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS). Lagändringen genomfördes med motiveringen att områden med låg exploateringsgrad samt god tillgång till stränder skulle få en möjlighet till lättnader i strandskyddet, detta för att kunna erbjuda attraktiva lägen för boende och verksamhet inom kommunen. Sedan denna ändring infördes har kommunerna huvudansvaret för att pröva dispenser för strandskydd inom kommunen, Länsstyrelsen har huvudsakligen en granskande roll. När lagändringen 2009/2010 kom infördes det i Plan- och Bygglagen en möjlighet för kommunerna att sedan 1 februari 2010 peka ut LIS-områden inom kommunen i sin översiktsplan, tematiskt tillägg till översiktsplanen eller i en fördjupad översiktsplan.

Syftet med denna studie är att jämföra och kartlägga hur 44 kommuner runtom i landet använder sig av LIS. Studien syftar även till att kartlägga hur olika Länsstyrelser i olika län runtom i landet arbetar tillsammans med kommunerna i frågan om LIS. Studiens första del är kvantitativ för att sammanställa den statistik som ligger till grund för studiens resultat. Studien innehåller även en kvalitativ del som syftar till att analysera den statistik som framställts inom studien.

Studien mynnar ut i slutsatsen att kommunerna och Länsstyrelsen har olika syn på LIS i helhet, vilket syns genom de synpunkter som Länsstyrelsen lämnar till kommunen via sitt granskningsyttrande. Ett mönster för vilka synpunkter som är vanligast att Länsstyrelsen lämnar har uppmärksammats inom studien. De vanligaste synpunkterna från Länsstyrelsen är att kommunerna inte tillgodosett syftet med LIS, syftet med strandskyddet samt ett eller flera riksintressen som påverkar tillämpningen av LIS. Studien visar att kommunerna följer den lagstiftning som reglerar var LIS-områden får pekas ut. Studiens fördjupande del visar att kommuner med olika politisk styrning arbetar med LIS på varierande sätt. De huvudsakliga skillnaderna i hantering av LIS-områden beroende av politisk styrning är antalet områden som pekas ut. Den politiska styrningen inom en kommun har större inverkan på utpekande av antalet LIS-områden än kommunens geografiska läge i Sverige, enligt den fördjupande delen i studiens resultat.

Inom samhällsplanering finns det många regleringar som kan göras för att styra markanvändningen inom ett område och en detaljplan är ett instrument som Sveriges kommuner har tillgång till för detta syfte. I en detaljplan kan kommunen specificera egenskaper som ska gälla inom det aktuella området, exempelvis skydd av träd som den här studien handlar om. I PBL 9:12 står det att kommunen i en detaljplan får bestämma att det ska krävs marklov för trädfällning och skogsplantering och då behövs en planbestämmelse som anger vad som gäller. En ansökan om lov för att fälla träd och/eller skogsplantera ska skickas till kommunen som prövar om ansökan ska beviljas eller avslås. Att ange marklov för trädfällning i detaljplanen skyddar på så vis träd från fällning som annars kan sågas ner utan att kommunen behöver upplysas.

Undersökningen syftar till att granska i vilken omfattning som Sveriges kommuner använder sig av möjligheten att bestämma om marklov i detaljplan. Vidare undersöks kommunernas motiv till att skydda träd och om det görs på annat vis än med planbestämmelse om marklov samt om det skett någon förändring hur kommunerna reglerar träd i detaljplanerna år 2017 jämfört med 1990, när planbestämmelsen relativt nyligen hade införts. Detta har skett med både kvalitativa och kvantitativa metoder för att få en mångsidig och komplett studie.

Resultatet visar att kommunerna använde planbestämmelsen om marklov för trädfällning 60 av detaljplanerna år 2017. Skydd av träd försöker kommunerna i vissa fall uppnå på andra sätt än marklov, bland annat genom att ange bestämmelse om trädskydd. Motiven kommunerna anger för att skydda träd varierar stort och det finns ekologiska, sociala och estetiska skäl. I jämförelsen av detaljplaner från år 2017 och år 1990 har skillnader setts. Fler planer år 2017 med marklovsplikt för trädfällning har observerats samt fler och mer varierade motiveringar. Marklov för skogsplantering har påträffats endast en gång i sammanlagt 1 353 detaljplaner.

Slutsatsen är att reglering av marklovsplikt för trädfällning och skogsplantering är ett verktyg som kommunerna bör använda i större utsträckning i de fall kommunerna vill reglera och säkerställa träden ett fullgott skydd.

I detta examensarbete har två olika etableringsmetoder jämförts vid fri stationsetablering.Dessa metoder är den traditionella med kända punkter, och den integrerade med GNSS.Syftet är att undersöka vilken av dessa metoder som är mest lämplig, och i vilka situationersom deras styrkor och svagheter kan komma fram. En del teoretisk bakgrund till vad de olika metoderna och tekniken innebär förklaras även inledningsvis. I undersökningen har endast noggrannheten för metoderna jämförts, och inte den tid som respektive metod tar för att etablera. Detta för att intresset främst fanns av att hitta den metod som ger minst standardosäkerhet, och att det ansågs för omfattande att även mäta och jämföra åtgången tid. Etableringsmetoden med kända punkter utgår från att man använder sig av redan koordinatbestämda punkter för att ta fram positioneringen för totalstationen, alltså utgångspunkten för de mätningar som utförs i ett arbete. Medan den andra etableringsmetoden, den integrerade metoden, utgår från att både totalstation och en GNSS-mottagare används för att säkerställa positionen, och att nya punkter, så kallade bakåtobjekt, används för att ta fram positioneringen av totalstationen. I arbetet tas även upp de felkällor som de olika metoderna kan frambringa, samt vikten av ett stabilt stomnät.Vilket består av de koordinatbestämda punkter i plan och höjd, som finns runt omkring ilandet, och kan se ut på olika sätt och komma i olika former.

Det sammanställda resultatet från ett flertal mätningsomgångar vid olika tillfällen jämförs sedan och analyseras, där en djupare inblick görs i den mätdata som behandlas och sammanställs i tabeller för att underlätta förståelsen och möjligheten för jämförelse mellan metoderna. Resultatet har i denna studie visat på att den integrerade metoden, vid användning av fem eller fler bakåtobjekt, är den metoden som gav den bästa kvaliteten på etableringarna. De felkällor som påverkade vardera etableringsmetod undersöks närmare iförhållande till de förutsättningar som de haft under studiens gång. Studien har även kommit till att det finns en osäkerhet i stomnätet för Trollhättans stad, och det skulle vara nödvändigt att utföra en kontroll av dessa punkter, för att försäkra att det är möjligt att använda dessa i framtida arbeten.

Slutsatsen som dras är att etablering med den integrerade metoden, där fem eller fler bakåtobjekt används är den etableringsmetod som ger det mest önskade resultatet. Kvalitén på stationsetableringen med den integrerade metoden var mellan 0,002 m och 0,004 m i plan medans den traditionella metoden med kända punkter fick en kvalité på mellan 0,004m och 0,013 m i plan. Båda metoderna fick en standardosäkerhet som ligger under den förväntade standardosäkerheten enligt HMK (integrerad metod 0.008 m i plan, traditionellmetod 0.014 m i plan).

Att använda mätdata som redan existerar är ett bra sätt att spara både tid och pengar. I detta fall handlar det om Laserdata Nedladdning NH, en rikstäckande höjdmodell skapad av Lantmäteriet under en period på tio år. Men går denna data alltid att lita på? Att göra stickprovskontroller på denna data är viktigt för att kunna veta när och hur man kan använda den. Genom att följa den tekniska specifikationen SIS-TS 21144:2016:s krav och instruktioner genomfördes just ett sådant stickprov. Denna specifikation gäller vid uppförande av digitala markmodeller på begäran av beställaren för att underlätta samarbetet mellan denna part och den som utför arbetet. I denna rapport ska det undersökas om specifikationen är relevant som kontrolldokument för markmodeller framställda med Laserdata Nedladdning NH samt hur utglesning av samma data påverkar dess osäkerhet.

Denna kontroll utfördes på parkeringsplats och grönytor vid Högskolan Väst. Inmätningen skedde med totalstation som etablerarades med hjälp av en GNSS-integrerad metod, RUFRIS, då det inte fanns i närheten några tidigare bakobjekt eller lämpliga ställen att placera exempelvis prismor. För att kontrollera stationsetableringen markerades det ut punkter i asfalten och gräsytan som mättes in direkt efter bakåtobjekt och som sista inmätning innan allt packades ihop. 18 kontrollprofiler mättes in, utspridda över området i linjer på minst 20 m med minst 20 punkter. Punktmolnet från Laserdata Nedladdning NH glesades ut i flera cellstorlekar som kontrollprofilerna testades emot.

Resultatet visade på att markmodellen till stor del klarade de krav som specifikationen ställde, med en genomsnittlig medelavvikelse på knappt 1 cm, men visade på att områden med skarpa höjdskillnader skapar utstickande värden. Liknande gällde när punktmolnet glesades ut till enligt specifikationens tätaste minsta punktantal/ha, där värdena började sticka ut mer och mer. På den största utglesningen, 50 m, höll datakvalitén knappt endast för en äldre höjdmodell som var baserad på denna cellstorlek då medelavvikelsen i höjd uppgick till 2,99 m. Utifrån resultatet kunde vi dra slutsatsen att den tekniska specifikationen SIS-TS 21144:2016 är relevant för undersökning av dessa modeller men dock inte där marken har för oregelbunden utformning med flera skarpa höjdskillnader. Specifikationen rekommenderas heller inte vid utglesning av mätdata så vidare inte det utförts på ett öppet plant område. 

Naturen är av värde för oss människor genom att vi utvinner dess resurser för att överleva vilket gör att det också är av vikt att vårda den. För att inte äventyra framtida försörjning av naturens nyttor måste det finnas en balans mellan resursuttag och naturens möjlighet till återväxt. Utmaningen uppkommer när befolkningen ständigt ökar och utvinner resurser i allt högre utsträckning än tidigare. Enligt internationella rapporter pågår en utarmning av terrestra ekosystem och för att handskas med utarmningen är det mer hållbart att skydda och sköta naturen nu i stället för att återställa den senare. Tidigt under 2023 när Länsstyrelserna tog del av årets budget för skötsel av naturreservat kunde de ge en indikation på att det kan leda till konsekvenser för deras arbete med att sköta Sveriges naturreservat. Regeringen har i årets budget minskat de medel som delas ut för att sköta värdefull natur med cirka 70 procent mot föregående år.

I denna studie undersöks hur den minskade budgeten påverkar länsstyrelsens skötselarbete i Sveriges naturreservat. Avsikten är att belysa hur de ekonomiska faktorerna i form av minskade anslag kan få vidare konsekvenser i länsstyrelsens arbete med att underhålla naturreservat. För att besvara studiens frågeställningar har kvalitativa intervjuer genomförts med sju verksamma från fem av landets Länsstyrelser. Genom att besvara frågeställningen kan studien bidra till att belysa de förändringar i arbetssätt som uppstår och i vilken omfattning regeringens budget för 2023 påverkar arbetet med skötsel hos Sveriges länsstyrelser.

Resultatet visar att länsstyrelsens skötselarbete i naturreservaten påverkas till följd av den minskade budgeten. Länsstyrelsen får prioritera annorlunda i och med den minskade budgeten och de största förändringarna går att urskilja i arbetet med restaureringar och bekämpningen av invasiva främmande arter. Avgörande för hur länsstyrelserna väljer att prioritera är bland annat hur akuta de anser att skötselåtgärderna är, men i studien framkom även andra faktorer som avgör prioriteringen och i vilken utsträckning det enskilda länet påverkas av den minskade budgeten. Dessa faktorer är bland annat länets geografiska förutsättningar och vilken typ av projekt de påbörjat tidigare år. Yttre avgörande faktorer som påverkar i Länsstyrelsernas skötselarbete handlar bland annat om den årliga variationen i budget och hur riktade tidsbegränsade medel leder till följdkostnader när insatserna avslutas. Avgörande är också om budgeten fortsätter på en låg nivå under en längre tid. De är främst då riskerna tycks uppkomma för naturvärdena och den biologiska mångfalden riskerar att minska.

Avslutningsvis visar resultatet att minskade medel försvårar länsstyrelsens arbete, men ett minst lika stort problem tycks vara den stora variationen i medel med korta årliga intervall. När stora satsningar avbryts riskerar arbete bli ogjort vilket leder till att de medel som tilldelats länsstyrelsen inte fått tänkt effekt. En låg budget över tid leder även till ökade kostnader i framtiden då åtgärder som dröjer kräver större insatser på sikt.

I denna studie har vi utrett om genomförandet av allmänna platser inom detaljplanelagda områden med enskilt huvudmannaskap utförts i enlighet med kommunens intentioner. Studien baserades på elva detaljplaner inom tre kommuner i Västra Götalandsregionen där planhandlingar granskats och jämförts med de förrättningar som skett på områdena. Slutligen besiktigades också områdena för att se hur det blev i verkligheten. Granskningen visade att kommunernas intentioner har följts överlag men avvikelser förekommer. Vi kom fram till att enskilt huvudmannaskap kan vara en fungerande lösning för att säkerställa kommunens intentioner om de använder sig av planbestämmelser för att reglera utformningen av allmänna platser i detaljplan.

En kortare studie av aktuell lagstiftning visar att kommunerna får använda sig av planbestämmelser på allmän plats vid enskilt huvudmannaskap i samma grad som kommunen skall använda sig av dessa vid kommunalt huvudmannaskap.

Med ett kommittédirektiv som bakgrund, där det b.la. skall utredas hur tillgängligheten till allmänna platser med enskilt huvudmannaskap skall vara, har vi under besiktningen av områdena också undersökt hur tillgängligheten faktiskt var. Besiktningen visade att tillgängligheten till de allmänna platserna varierade mellan de kommuner vi granskade.

En enkätundersökning visar att lantmäterimyndigheterna anser att samarbetet med kommunerna är för dålig p.g.a. bristande resurser. Lantmäterimyndigheterna har som utgångspunkt att följa planbestämmelser gällande utformning av allmänna platser. Det förekommer att lantmäterimyndigheterna förbiser prövning av väsentlighet och båtnad i de fall detaljplan ligger till grund för förrättningen.

Övriga slutsatser vi dragit från arbetet är att naturområden som skall vara allmänt tillgängliga ej bör ingå i en gemensamhetsanläggning då väsentlighetsvillkoret enligt Anläggningslagen, AL kan ifrågasättas. Vi kom också fram till att anläggningsbesluten bör utformas mer utförligt för att tydliggöra kostnader och ansvar för fastighetsägare i framtiden.

I Sverige har det sedan maj 2009 varit tillåtet att bilda ägarlägenheter. En ägarlägenhet är en typ av fastighet som är avgränsad både horisontellt och vertikalt och avsedd att innehålla endast en bostadslägenhet. Ägarlägenheten ägs som vilken fastighet som helst och kan därmed fritt hyras ut, pantsättas, belånas och överlåtas.Några av de första att satsa på den nya bostadsformen var det kommunala bostadsbolaget på Öckerö, Öckerö Bostads AB. Bolaget startade 2009 projekteringen av ett nytt bostadsområde som omfattades av 5 huskroppar om totalt 50 ägarlägenheter på Breviksängar. Öckerö Bostads AB styckade av 50 ägarlägenheter varav de sålde 30 av lägenheterna och behöll 20 lägenheter för uthyrning. Det är kombinationen bolagsägande och privat ägande men också hur förvaltningen har fungerat som har undersökts och analyserats. Både lekmannaperspektivet och fackmannaperspektivet har belysts.En anledning till att bolaget valde att sälja 30 av de 50 ägarlägenheterna var för att bolaget ville delfinansiera de 20 hyreslägenheterna och på så sätt hålla hyresnivån för en nyproducerad lägenhet på en rimlig nivå. Att hyresrätterna delfinansieras med försäljning av ägarlägenheter leder till att bostadsbolaget kan erbjuda hyresgästerna en lägre hyra jämfört med om hela projektet hade varit hyresrätterBlandningen av hyresrätter och ägarlägenheter upplevs av de flesta som positiv. Vissa av ägarlägenheternas ägare anser dock att hyresgästerna inte är lika rädda om området som ägarlägenhetsägarna. Ser man till de grannelagsrättsliga reglerna är det däremot mer säkert att bo bredvid en hyresgäst än att bo bredvid en ägarlägenhetsägare eftersom en hyresgäst kan avhysas om denne orsakar störningar i boendet medan en ägarlägenhetsägare inte kan avhysas även om denne orsakar störningar.Öckerö Bostads AB hade också en integrationstanke om att blanda olika typer av människor och familjekonstellationer på Breviksängar, därför blandades hyresrätter och ägarlägenheter i samtliga hus, detta är dock svårt att införliva på Öckerö på grund av att hyrorna och kostnaden för en ägarlägenhet fortfarande är relativt höga.Samfälligheter och gemensamhetsanläggningar bildades för att tillgodose ägarlägenheternas gemensamma behov. Alla ägarlägenheternas ägare, både privata ägare och bostadsbolaget, ingår i Norra Breviks samfällighetsförening som förvaltar samfälligheterna och gemensamhetsanläggningarna. Denna gemensamma förvaltning upplevs till stor del ha fungerat bra. Att Öckerö Bostads AB representeras i styrelsen är bra dels för att bolaget representerar hyresgästerna, men också för att Öckerö Bostads AB har kunskap om fastighetsförvaltning. Det finns dock ägarlägenhetsägare som anser att Öckerö Bostads AB inte skall vara med i styrelsen.Bland de som äger sina ägarlägenheter har det uppstått oklarheter från kring bolagets olika roller. En gränsdragning mellan bolagets roll som byggherre och bolagets roll som fastighetsägare bör vara tydligare för att undvika missförstånd, speciellt viktigt är det innan garantitidens utgång för att inte blanda ihop byggherrefrågor och föreningsfrågor.

Då klimatförändringarna sätter våra städer på prov ska denna studie analysera hur städerna arbetar för att skydda sig mot dessa förändrade förutsättningar. Den fråga som kommer att ligga i fokus är de förändringar som sker i form av havsnivåhöjningar och skyfall. För attu nderlätta denna analys så har två städer längs västkusten valts ut med skilda förutsättningar men med en lika allvarlig problematik, Uddevalla och Halmstad.

Analysen av Uddevalla och Halmstad görs i syfte att utreda dess problematik, förutsättningar samt planerade åtgärder. Detta för att senare kunna dra slutsatser generellt om kustnära städerssituation inför klimatförändringarnas påverkan.

I framtagandet av empirin lades efter avgränsningen en stor vikt vid ett fåtal kommunala handlingar, vilket dokumentanalysen senare kommer att kretsa kring. I studiens har flertalet i ntervjuer genomförts med tjänstemän från de kommunala sätena samt två opartiska från konsultsidan, Sweco och Västvatten. Samtliga intervjuer har genomförts med ett semistrukturerat förhållningssätt mot de förutbestämda frågorna.

Resultatet i studien kommer fram till att det finns tydliga skillnader utifrån de geotekniska förhållandena, med massiva lerlager i Uddevalla och sanddyner i Halmstad. Båda städerna arbetar dock utifrån en sättningsproblematik, vilket studien tolkar som en utbredd problematik även för övriga kuststäder. Gemensamt för många av dessa städer är att demark som utgör en risk är ofta redan exploaterad. Då havet med sina tillhörande  vattendrag sakta tar tillbaka den mark som tidigare utgjort havsbotten inom dessa exploaterade riskområden, konstaterar studien att de kommer att medföra stora kostnader för kommunerna att genomföra åtgärder.

Studien visar även att de områden som kommer drabbas värst av översvämningar från stigande havsnivåer och skyfall är de kustnära områdena tillsammans med specifika lågpunkter utan tydligt utlopp.

Barn och unga under 18 år motsvarar en femtedel av Sveriges befolkning. Deras deltagande i fysisk planering rör sig därmed i högsta grad om en demokratifråga. Efter att barnkonventionen år 2020 erhöll ställning som svensk lagstiftning befästes barns rätt att påverka i alla frågor som rör barnet, och få sin åsikt respekterad. Enligt en av SKR nyligen sammanställd forskningsöversikt räknas dock barn som en grupp som marginaliseras i den fysiska planeringen. Syftet med det här arbetet är att bidra med inblick i de ömsesidiga utbyten som medborgardialoger med barn innebär, och förhoppningen är att på så vis uppmuntra fler att aktivt arbeta för att realisera barnkonventionens artiklar inom fysisk planering.  

Målet med arbetet är att besvara vad det är för sorts kunskap som barn kan bidra med, och hur den kunskapen sedan kan tillvaratas i den ordinarie planprocessen. Dessutom utforskas vad som är viktigt för processledare att tänka på under dialogarbetet med barn. För att lyckas ge svar på frågeställningarna genomfördes en fallstudie av ett nyligen genomfört dialogprojekt. Dialogen hade genomförts inom ramen för projektet Våra Rum, tillsammans med elever i klass fem på Brålandaskolan i Vänersborgs kommun. Inom ramen för fallstudien genomfördes tre intervjuer; en med projektets processtöd, och en med vardera processledare. Därtill genomfördes en intervju med en sakkunnig, med många års erfarenhet av dialogarbete med barn och unga.

Resultatet visar att den kunskap barn bidrar med är hur de använder en plats, hur de rör sig, vad de gillar med en plats, vad de ogillar, och vilka behov som finns. Tack vare barnens perspektiv får planeraren en djupare förståelse för platsen. Huruvida ansvarig planhandläggare måste vara med i dialogarbetet med barn är något som har diskuteras av alla respondenter, och även sinsemellan författarna till denna studie. En slutsats som dras är att det inte alltid är lämpligt att ansvarig planhandläggare är delaktig i själva dialogen med barn. Det har dock konstaterats att det är viktigt med ett nära samarbete mellan processledaren och planhandläggaren, för att barnens kunskap ska kunna tillvaratas på bästa sätt. Därtill visar resultatet att det är viktigt med en öppenhet i dialogarbetet. Dels att processledarna är öppna i dialogen med barnen och dels vikten av en öppen, transparent process. En transparent process innebär att alla deltagare är medvetna om sina rättigheter att påverka, och om hur deras kunskap och åsikter avses att användas i planarbetet. Dessutom innebär en transparent process kännedom om vem som är ansvarig för genomförandet av dialog och återkoppling, samt för att resultatet implementeras i den ordinarie planprocessen. 

I Sverige har det sista ortnamnet innehållande ordet “neger” tagits bort från Lantmäteriets kartor. Samtidigt finns de kränkande orden “tattare”, “zigenare” och “lapp” kvar i ortnamn på kartorna. Syftet med denna studie är att undersöka varför ett kränkande ortnamnselement tagits bort medan de andra finns kvar samt att undersöka hur de kvarvarande kränkande ortnamnen bör hanteras. Eftersom problematiken handlar om huruvida ortnamnens hävd eller ändamålsenlighet väger tyngst så kommer rapporten undersöka hur Lantmäteriet gör denna avvägningen i praktiken.

Studien grundar sig på semistrukturerade intervjuer och mailkorrespondens med ortnamnsexperter och representanter för de berörda folkgrupperna. Lantmäteriet berättade att avvägningen mellan hävd och ändamålsenlighet alltid sker från fall till fall och kräver att de tar hänsyn till många faktorer, men eventuell hävd och kulturhistoriskt värde väger tungt i bedömningen eftersom ortnamnen ingår i Sveriges immateriella kulturarv. Utifrån respondenternas svar sammanställdes ett resultat som visar att ortnamnen med ordet “neger” sällan var hävdvunna eller kopplade till det svenska kulturarvet, vilket skapade ett lägre skyddsvärde än vid de övriga orden som vanligen förekommer i hävdvunna ortnamn med ett kulturhistoriskt värde. Andra faktorer som kan spela in är allmänhetens opinion, hur gemene man uppfattar orden, huruvida prejudikat uppstått, hur stor enighet som råder kring huruvida ortnamnen bör bevaras eller tas bort, folkgruppernas status med mera. Fem av sex respondenter förespråkar bevarande av ortnamnen eftersom de har ett historiskt värde, men åsikter om att ta bort dem lyftes också eftersom orden är väldigt kränkande. Flera respondenter anser att det krävs en ökad folkbildning om hur folkgrupperna behandlats historiskt - eventuellt kan ortnamnen användas som exempel i utbildningen och därmed användas i ett positivt avseende. Önskemål lyftes om att skapa plakat eller monument på de platser som har orden “tattare” eller “zigenare” i namnen eftersom det hade förtydligat platsens resande/romska historia.

Skateboardåkare har sedan 1960-talet använt den urbana miljön för att praktisera sin disciplin. Historiskt har aktiviteten varit ovälkommen, men med insikter av vad den bidrar med till stadsmiljöer välkomnas den nu med planerade ytor i städer. Att planera för en grupp som tidigare praktiserat en disciplin som har varit och inneburit en protest mot maktstrukturer i den urbana miljön kan vara utmanande och innebär flera motsättningar. Involvering av användargruppen är möjligen därför extra viktig.

Studien genomfördes inom ramen Habermas teoribildning kommunikativt handlande och för Patsy Healys teoribildning kollaborativ planering. Genom intervjuer, observationsstudier och dokumentanalyser, med fokus på två torg i Malmö, undersöktes skateboardåkarens upplevelse av planerade skateplatser i staden och hur upplevelsen kan tas tillvara på. 

Under studien identifierades och konkretiserades tre viktiga aspekter för planering av skateboard i stadsrummet: dialog, materialval och skateboardkulturen. Därutöver framkom en problematisering av kunskapsglappet mellan landskapsarkitekter och skateboardåkare, som en negativ inverkan på planeringsprocessen. Trots att konkreta slutsatser var svåra att dra, betonas vikten av ovanstående aspekter, med dialog som det främsta verktyget för planerare att få insikt om bra materialval och skateboardkulturen. 

Kvalitetsbristerna i registerkartan är ett välkänt problem och Lantmäteriet arbetar ständigt för att uppdatera kartan och hitta en lösning på detta problem som är ekonomiskt försvarbar. Trots detta arbete så är bristerna stora på många håll, speciellt på landsbygden och inom skogsmark.

Denna rapport behandlar konsekvenserna av registerkartans gränsredovisning i skogsmark. Arbetet har skett genom en fältstudie där två fastigheters utmärkta gränser kontrollmättes mot registerkartans angivna gränser. En beräkning av det teorietiska skogsvärdet som hamnar i gränszonen mellan registerkartans gräns och den på marken utmärkta gränsen.

 En schablonmässig beräkning bedömt på hela Sveriges årliga avverkningsareal som ligger inom den gränszon som påverkas av registerkartans brister har gjorts och värdet av virkesvolymerna inom detta gränsland har beräknats.

En Litteraturstudie har genomförts på den litteratur som berör ämnet. Enkätundersökningar till sakkunniga inom skogsnäringen och samtal med andra sakkunniga personer har skett för att få en inblick i hur registerkartans brister påverkar.

Skogsnäringen vill inte se detta som ett stort problem som påverkar deras arbete. Även fast fel uppstår p.g.a. brister i deras kartmaterial och utrustning. De vill hellre peka på att gränserna många gånger är för dåligt underhållna av fastighetsägarna och att lantmäteriets prissättning gör att man hellre riskerar att göra fel än att få gränsen bestämd.

Sveriges befolkning ökar stadigt och städer förtätas. Flertalet av invånarna önskar bo centralt, där närhet till både jobb och service finns. Förtätningen leder i sin tur till att fler skolor och förskolor behöver byggas. I de förtätade städerna krymper ytan att bygga på vilket får till följd ett högre pris på marken. Syftet med studien är att undersöka hur Sveriges kommuner tolkar "tillräckligt stor friyta" i 8 kap. 9 § 2 st plan- och bygglagen. Studien undersöker även om kommunerna ändrat sitt arbetssätt i och med att barnkonventionen blivit lag 1 januari 2020. Studien har använt sig av elektroniska enkäter som skickats ut till Sveriges 290 kommuners samhällsbyggnadsavdelningar med en svarsfrekvens på 44%. Nära hälften av studiens respondenter använder Boverkets checklista och nästan lika många har även egna riktlinjer. En del av studiens tillfrågade använder sig av funktionsprogram som följer läroplanens intentioner vid planering av skol- eller förskolegården. Resultatet av studiens tillfrågade visar att det är 61% av respondenterna som följer aktuell forskning om friytans storlek som är 30 kvadratmeter för elever åk F-6 och 40 kvadratmeter för förskolebarn. De respondenter som inte följer Boverkets allmänna råd om friyta tog fram egna riktlinjer för friytans storlek. En majoritet av dessa kommuner satte lägre storlek på friytorna än de rekommenderade. Resultatet visar att de respondenter som inte följer Boverkets allmänna råd om friyta tycker att lokaliseringen av friytan väger tyngre än friytans storlek och utformning. Av respondenterna är det endast 30 som arbetat med barnkonventionen redan innan lagen trädde ikraft. Övervägande del av respondenterna kommer att börja eller har börjat arbeta mer med barnkonventionen vid utformning av skol- och förskolegårdar från och med att barnkonventionen blivit lag. Trots att städer förtätas allt mer har nuvarande formuleringen i 8 kap. 9 § 2 st plan- och bygglagen i princip inte ändrats sedan byggnadsstadgan. Eftersom marken i dagens samhälle är mer attraktiv samt att barnkonventionen blivit lag bör formuleringen "tillräckligt stor friyta" i 8 kap. 9 § 2 st plan- och bygglagen ändras. Lagparagrafen bör innehålla preciseringar av ytans utformning och storlek för att säkerställa en så stor friyta som enligt forskning är lämplig för barn i skolan och förskolan.

Offentlig infrastruktur som vägar och kraftledningar skapar ofta störningar på omgivningen i form av buller, vibrationer, insyn, estetiska störningar och psykiska immissioner. Dessa störningar kan orsaka företagsskada i form av marknadsvärdeminskning på de fastigheter som drabbas, utöver värdeminskningen för själva markförlusten. Även närliggande fastigheter kan påverkas av motsvarande störningar, i form av miljöskada. De fastighetsägaresom drabbas kan vara berättigade till ersättning för den minskning av marknadsvärdet som störningarna orsakar. För att ersättning ska kunna utgå krävs det att skadans inverkan är av betydelse, samt att skadan ej skäligen bör tålas med tanke på förhållandena på orten och i allmänhet. Lagtexten anger inte någon gräns för hur stor en skada måste vara i pengar eller procent för kvalificering till ersättning. Tidigare rättsfall innehåller viss vägledning för hur kvalifikationsgränsen ska tillämpas, men rättsläget kan ändå betraktas som oklart. 

Denna studie redogör för hur kvalifikationsgränsen har varierat under olika omständigheter i tidigare rättsfall. Syftet med studien är att undersöka om skadans storlek eller karaktär har betydelse för hur hög kvalifikationsgränsen är. Studiens metod är en rättsdogmatisk juridisk metod, där rättsfallen har analyserats för att klargöra domstolarnas intentioner med domen. Urvalet av rättsfall är begränsat till de vägledande domstolarna, med stöd av ett par relevanta fall från lägre instanser. Av studien framgår att kvalifikationsgränsen för företagsskada och miljöskada uppgår till 5 % av fastighetens oskadade värde, i de fall där skadan ej anses vara ortsvanlig eller allmänvanlig. När skadan har bedömts som antingen orts- eller allmänvanlig har domstolarna tagit hänsyn till särskilda skäl för att bedöma om ersättning ska utgå eller ej. Ett särskilt skäl för en högre eller lägre kvalifikationsgräns som har anförts är skadans storlek. Kvalifikationsgränsen kan alltså vara rörlig i de fall där skadan bedöms vara allmänvanlig eller ortsvanlig. 

Tidigare teorier har uttryck att fastighetsägare bör tåla en högre marknadsvärdeminskning för estetiska störningar än för mätbara immissioner som till exempel buller. I studien kan det dock ej säkerställas att kvalifikationsgränsen varierar på grund av skadans karaktär. Resultatet visar att det finns ett rättsligt stöd för en fast kvalifikationsgräns på 5 % i det fall där skadan ej är allmänvanlig eller ortsvanlig, oavsett om det rör sig om estetiska eller mätbara immissioner. Vid orts- eller allmänvanliga skador är rättsläget oklart, då gränsen kan skilja sig på grund av omständigheterna i det specifika fallet.

Sveriges och Norges geografiska landområde skiljs av riksgränsen. Riksgränsen är den längsta i Europa och avgränsar svensk och norsk lagstiftnings tillämpningsområde. Syftet med studien är att utreda vilken påverkan riksgränsen mellan Sverige och Norge har på samhällsbyggnadsprocessen i gränsnära områden. Detta görs genom att studera översynen av riksgränsen, gränsöverskridande byggnader och fastigheter med utfart över riksgränsen.

Studien har genomförts med tre tillvägagångssätt i form av en studie av litteratur, intervjuer med sakkunniga och granskning av förrättningsakter. För studien av litteratur har relevant lagtext, förarbeten och doktrin studerats. Intervjuer med sakkunniga och granskning av förrättningsakter har genomförts för att samla in information som inte kunde inhämtas genom studien av litteratur.

Riksgränsens sträckning regleras i svensk rätt av förordning om riksgränsen mellan Sverige och Norge (SFS 1989:809) och i norsk rätt av lov om grensetillsyn og grensekontroll av personer (LOV nr 8, 20/04/2018), som båda hänvisar till överenskommelser mellan länderna från år 1661 och 1751. Översyner av riksgränsen genomförs gemensamt av länderna i enlighet med nämnda överenskommelser. Uppförande av byggnader på riksgränsen sker genom samarbete mellan Sverige och Norge. En problematik med att uppföra byggnader på riksgränsen är att det tolkas strida mot bestämmelser i nämnda överenskommelser vilket gör att ett beslut om undantag från bestämmelserna måste ske.Vem som ska ta ett sådant beslut är inte självklart. Av de studerade fastigheterna vars utfart passerar riksgränsen är det ingen som har någon formell rätt till utfart. Fastigheternauppfyller kraven på lämplighet i 3 kap. fastighetsbildningslagen (SFS 1970:988) såvida inter iksgränsen riskerar att stängas vilket var fallet under coronapandemin åren 2020-2022.

Slutsatsen som kan dras är att den svenska lagstiftningen för riksgränsen behöver ses över eftersom det finns brister i vad som gäller för exempelvis uppförande av en byggnad på gränsen. Svensk och norsk lagstiftning är i många avseenden lik varandra vilket gör att samordning fungerar bra vid åtgärder inom samhällsbyggnadsprocessen i gränsnära områden. Däremot har stängningen av riksgränsen under pandemin medfört konsekvenser som gör att det finns anledning att ifrågasätta en alltför snäv samordning mellan länderna utan restriktioner. 

Sverige räknas till blandekonomierna. Blandekonomin har sin utgångspunkt i marknadsekonomin men staten reglerar marknaden till viss del. Detta gäller också för bostadsmarknaden. Så utgångspunkten är således att marknaden ska styra priset på småhus genom tillgång och efterfrågan. Det är ena sidan. Den andra sidan är regleringarna. När det kommer till bostäder är det till exempel bolånetaket och amorteringskravet. Bolånetaket utgår från bedömt marknadsvärde. Är det ett begagnat hus räknas som regel försäljningspriset som marknadsvärde medan det i de fall det är ett helt nytt hus görs en förhandsvärdering inför byggnationen. Maximalt kan 85 procent av marknadsvärdet belånas, med fastigheten som säkerhet, för att finansiera ett husköp eller en nybyggnation. På attraktiva marknader är detta sällan något problem eftersom marknadsvärdet på nybyggnationerna oftast är högre än kostnaderna för att bygga huset. Men hur är det då i områden där det inte är så, utan där produktionskostnaderna istället ofta är högre än det förväntade marknadsvärdet? Rent teoretiskt borde det inte kunna byggas småhus i dessa områden med annat än att de som bygger satsar eget kapital och/eller lägger ner mycket eget arbete. Är det så verkligheten ser ut eller lånar bankerna trots allt ut pengar? Och byggs det några småhus överhuvudtaget i dessa områden? Med breda penseldrag har detta undersökts. Urvalet för studien är de femton kommuner i Götaland med lägst Tobins q-värde, det vill säga hade sämst relation i kvoten marknadspris på en befintlig bostad genom den totala produktionskostnaden för en likartad bostad ur Boverkets lista för år 2012. I studien har bygglovsstatistiken i undersökningskommunerna och jämförelsekommunerna studerats. Rapporten visar att det relativt sett byggs färre småhus i de undersökta kommunerna. I de femton undersökta kommunerna med svaga bostadsmarknader är medianvärdet 0,20 beviljade bygglov per tusen invånare. Motsvarande siffra för de tio mest folkrikaste kommunerna i Götaland är 0,69, nästan 3,5 gånger mer under samma år. Studien har också undersökt den teoretiska lönsamheten på de platser där bygglov utfärdats i de studerade kommunerna. En teoretisk produktionskostnad har antagits och en modell skapats för att kunna massvärdera samtliga bygglov med hjälp av taxeringsvärden. Resultatet med den här modellen ger att i 87 procent av fallen går det inte med säkerhet att säga att nybyggnationen är ekonomiskt lönsam vid färdigställandet. Slutligen har studien även undersökt hur nybyggnationerna finansieras genom att inteckningsbeloppen för varje nybyggt småhus har granskats. Av de nybyggnationer där interimistiskt slutbesked eller slutbesked har erhållits visar det sig att 20 procent av nybyggnationerna inte har några inteckningar alls och således har finansierats på annat sätt än genom lån med huset som säkerhet. Bedöms istället, utifrån datamaterialet, den teoretiska produktionskostnaden i förhållande till ett uppskattat marknadsvärde är knappt 50 procent av dessa nybyggnationer helt bankfinansierade. Således är cirka 30 procent av nybyggnationerna sannolikt delvis bankfinansierade. Även tecken på övervärdering av nya bostäder har uppmärksammats.

När en fastighet ska ändras eller andra rättigheter som tillhör egendomen ska överföras, ska det ske med en fastighetsbildningsförrättning, som i sin tur tas hand av en lantmätare. När en sakägare får tillbaka sitt besked från lantmäterimyndigheten, kan det i vissa tillfällen bli att sakägaren är missnöjd med beslutet som har angetts, kan ärendet överklagas till mark- och miljödomstolen. I 16 kap. 12 § FBL, kan mark- och miljödomstolen bestämma om förrättningen är felaktig eller om det inte går att rätta felet, besluta sig att undanröja lantmäterimyndighetens beslut och återförvisa ärendet till myndigheten.

Syftet med studien är att undersöka antal överklagande lantmäteriförrättningar och vilka fastighetsbildningsåtgärder som återförvisas till lantmäterimyndigheten under perioden 2020–2021. För att kunna undersöka ämnet krävdes det kontakta med de fem mark- och miljödomstolarna i syfte att begära ut alla domar som återförvisats till lantmäterimyndigheten perioden 2020–2021. Vi var likaså i stort behov av intervjuer med erfarna lantmätare. Av de domar som överklagats till mark- och miljödomstolen fick vi utdrag på 2379 antal domar och 70 (2,9 %) av dessa var återförvisade ärenden. Resultatet visar attavstyckningar och fastighetsregleringar är de åtgärder som är mest benägna att få beslutom återförvisning. Formella fel är det fel som i högsta grad förekommer i förrättningar.

När äldre plan- och bygglagen, ÄPBL ersattes år 2011 av dagens plan- och bygglag, PBL fick paragrafen gällande bygglovsbefriade åtgärder några språkliga uppdateringar. Ändringarna var avsedda att förenkla och uppdatera tolkningen. Några ändringar i hur bygglovsbefrielsen på glesbygden ska bedömas var ej avsedda. Denna studie granskar ett flertal av Sveriges kommuners tolkning av bygglovsbefrielsen enligt 9 kap. 6 § PBL. Granskningen gjordes via en enkätundersökning, resultaten jämfördes och sammanställdes. För att kunna avgöra huruvida kommunerna gjort en korrekt bedömning har studien även gjort en grundlig juridisk granskning av lagtext och förarbeten.

9 kap. 6 § PBL är en komplicerad paragraf och kan inte tolkas utan att läsa förarbetena. Tyvärr räcker det inte med att läsa propositionerna till PBL. Även de förarbeten som finns till ÄPBL måste läsas för att förstå innebörden. Paragrafen har sedan 1987 genomgått flertalet uppdateringar, därav är informationen utspridd.

Bygglovsbefrielsen i denna paragraf riktar sig till fastighetsägare till en- och tvåbostadshus på glesbygden som vill uppföra en liten tillbyggnad eller komplementbyggnad i omedelbar närhet till bostadshuset. Kravet är att det på fastigheten finns ett bostadshus och att byggnaderna ska vara ett komplement som inte dominerar över bostadshuset. Fastighetsägaren behöver inte anmäla eller rådfråga byggnadsnämnden utan ska själv kunna bedöma om reglerna går att tillämpa.

Att gemene man, utan juridiska förkunskaper ska kunna tolka en komplicerad paragraf är bekymmersamt. Konsekvenserna av en felbedömning är kostsamma. Tyvärr finns inte mycket till vägledning att få av kommunerna, då resultatet av enkätundersökningen visat att nästan alla byggnadsnämnder gör en felaktig bedömning av paragrafen.

Studien belyser problematiken med att överlåta tolkningen av en komplicerad paragraf till fastighetsägarna. Att kommunerna sätter egna bestämmelser kring tolkningen av paragrafen utan uppsikt från överordnad myndighet gör inte problemen färre. Slutsatsen för denna studie resulterar i att bättre vägledning och hårdare krav på kommunerna måste införas för att inte lägga över för stort ansvar på de enskilda.

För att noggrannast mäta en punkts höjd över geoiden (H) använder man sig av precisionsavvägning, men metoden är både tids- och arbetskrävande. Att i stället mäta höjder med hjälp av GNSS är mindre noggrant men betydligt snabbare och effektivare. Men för att kunna välja GNSS är det viktigt att veta vilken noggrannhet höjdmätning med GNSS ger. 

Den här studien syftar till att undersöka noggrannheten i statiska GNSS-mätningar för att söka svar på om statisk GNSS-mätning i vissa fall kan ersätta traditionell avvägning. 

14 statiska GNSS-mätningar utfördes på eller i direkt närhet av Lantmäteriets avvägda höjdstompunkter, som antogs ha korrekta höjder. Höjderna efterberäknades i SWEPOS efterberäkningstjänst och jämfördes mot de kända höjderna givna av Lantmäteriets höjdstompunkter. 

Vid höjdmätning med statisk GNSS var differensen till stompunktshöjderna i genomsnitt -0,039 m med en standardavvikelse på 0,018 m. För jämförelsen mellan relativa höjder var genomsnittet 0,0094 m och standardavvikelsen 0,023 m. Det systematiska felet verkar bero på antennen. För att mäta höjd med statisk GNSS bör mätningarna ha en tolerans på osäkerhet med ungefär 2 cm i standardavvikelse och beroende på vilken antenn ytterligare osäkerhet på grund av systematiskt fel. För noggrannare höjdmätning bör avvägning användas. 

Strandskyddet finns idag för att bevara den allemansrättsliga tillgången samt bevara den biologiska mångfalden som finns i området. Detta leder till begränsningar om hur marken får användas. För att bland annat uppföra byggnader och anläggningar krävs det att dispens ansöks hos kommunen. Syftet med rapporten är att undersöka hur de särskilda skälen för strandskyddsdispens enligt 7 kap. 18 c § miljöbalken prövas i domstol samt hur paragrafen tillämpas av kommuner och länsstyrelser. För att ge svar på detta utgår rapporten ifrån följande tre frågeställningar:

1. Vilka är de bakomliggande argumenten när strandskyddsdispens för särskilda skäl begärs?

2. Hur bedömer mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen de prövningar som görs enligt 7 kap. 18 c § miljöbalken?

3. Hur tillämpas dispensreglerna i praktiken hos kommuner och länsstyrelser?

Undersökningen baseras utifrån domstolsbeslut i Mark- och miljööverdomstolen samt skriftliga intervjuer från kommuner och länsstyrelser. Rapportens resultat visar hur fördelningen mellan beviljade och nekade dispenser är i ärenden som har tagits upp i Mark- och miljööverdomstolen samt presentationer av avslutade rättsfall där det förklaras hur Mark- och miljööverdomstolen har bedömt. Resultatet redovisar även en sammanställning av intervjusvaren vi har fått till handa ifrån kommuner och länsstyrelser. Diskussionsdelen kommer att svara på frågeställningarna som studien grundar sig i genom att sätta kommunernas och länsstyrelsernas svar mot varandra. Den kommer även att belysa de vanligaste prövningar Mark- och miljööverdomstolen gör när ett dispensärende överklagas. Diskussion kring relationen mellan kommunen och länsstyrelsen kommer också att ske.

Marksamfälligheter är enligt 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970:988) markområden som ägs av flera fastigheter. För samfälligheter generellt finns två förvaltningsformer, delägar- eller föreningsförvaltning. För föreningsförvaltade marksamfälligheter ställer lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) krav på att inkomster och utgifter ska särredovisas vid flera verksamhetsgrenar. Idag beaktas inte hur marksamfälligheter förvaltas av Lantmäteriet, det sker inte heller en utpräglad lämplighetsprövning vid omdisponering av andelar.

Syftet med studien är att ta fram förslag till hur lantmäterimyndigheten bör hantera marksamfälligheter inom förrättningar. Kopplat till hanteringen utreds om en lämplighetsprövning enligt 3 kap. FBL ska införas i sin helhet samt om aktsamhet ska tas kring hur marksamfälligheten förvaltas vid hanteringen inom förrättningen. Studien genomförs genom tillämpning av rättsdogmatisk metod kombinerat med en kvantitativ och kvalitativ intervju- och enkätstudie med yrkesverksamma på Lantmäteriet och samfällighetsföreningar.

Studien visar brister i konkreta riktlinjer hos Lantmäteriet om hur marksamfälligheter ska hanteras i förrättningar. Resultatet visar också på att små medel kan förbättra hanteringen av marksamfälligheter inom förrättningar genom att tydliggöra hur lämplighetsprövningen ska tillämpas och att i rimlig grad undersöka hur föreningen förvaltas. Ett nytt rättsfall om sakägarbegreppet från HD framförs.

Lantmäteriet som myndighet behöver ta ställning till om en lämplighetsprövning enligt 3 kap. FBL ska genomföras i sin helhet enligt lag eller om omdisponering av andelar inom förrättningar ska avse ett undantag från lagen. Ett tydliggörande hade skapat enhetlig och korrekt handläggning nationellt som gynnar medarbetare och föreningar.

Strax utanför Strömstad ligger det en ögrupp vid namn Kosteröarna, som består av Nord- och Sydkoster. Kosteröarna är ett ösamhälle som består av 300 permanentboende invånare, däremot under högsäsong är det uppemot 10.000 personer som befinner sig på öarna. Detta ställer höga krav på vatten och avlopp, som under flera år varit en problematisk fråga för Kosterborna att lösa. Det finns i dagsläget ingen koppling till det kommunala vatten- och avloppsnätet på fastlandet, kommunen har istället ett kommunalt verksamhetsområde på ön som försörjer en del fastigheter. Nordkoster har möjlighet till kommunalt avlopp, men inget kommunalt vatten utan vattenförsörjning sker genom egna brunnar. Sydkoster har en större möjlighet att ansluta sig till det kommunala vattnet och avloppen. Med tanke på att alla fastigheter inte kan ansluta till den kommunala avsaltningsanläggningen har lösningar på problematiken skapats utifrån de förutsättningar som finns på ön. Kommunen tog fram en fördjupad översiktsplan för Kosteröarna 2009 med tydlig avsikt för utveckling, vilket inte var genomförbart med den befintliga vattentillgången. Att dra en kommunal ledning från fastlandet till Koster presenterades som alternativ 2. Efter granskning av alternativ 2 kom kommunen fram till att det var ett kostsamt ingrepp och en annan lösning hade varit bättre. Christian Pleijel var drivande i utredningen kring Alternativ 3 som fokuserade på Kosteröarnas tillgångar och hur frågan kan lösas på plats med de resurser och tillgångar som finns att till gå på öarna. Flera utredningar gjordes och öarna delades in i områden baserat på den hydrologiska bilden och åtgärder presenterades med utredningarna som grund. Efter att all insamlad information sammanställts i tillsammans med intervjuerna landar resultatet i att lösningar på vattenbristen samt de bristfälliga avloppen finns. Problematiken ligger inte inom de tekniska ramarna utan det finns brister i kommunikationen mellan kommun och medborgare. 

Göteborgs Stad befinner sig i en utvecklingsfas där stora förändringar kommer ske de närmsta åren för att möta stadens framtida behov. Staden växer i antalet invånare och trycket på bostäder gör att det behöver avsättas mark för att byggas nya bostäder. Ett område i Göteborg där det pågår en stor förändring är det gamla hamn- och varvsområdet i Eriksberg som har omvandlats till ett populärt bostadsområde. I området finns flera gemensamma ytor för fastighetsägarna som vid genomförandet av detaljplanen planlagdes som gemensamhets-anläggningar och förvaltas idag av en samfällighetsförening. Närheten till havet har gjort området attraktivt men innebär samtidigt ett klimat som skapar påfrestningar på omgivningen. Området löper risk för fortsatt erosion och i dagsläget har mark på flera ställen under kaj och vägar som förvaltas av samfällighetsföreningen börjat erodera bort vilket har skadat anläggningarna.

Syftet med examensarbetet är att utreda de fastighetsrättsliga problemen när mark under en gemensamhetsanläggning eroderar bort. Ämnet har tidigare inte berörts och för att i framtiden fortsätta att använda sig av samverkan mellan fastigheter för att tillgodose gemensamma behov och exploatera områden nära vattnet är det av intresse att utreda denna fråga. För att kunna utreda problemen har en fallstudie genomförts där den juridiska metoden har tillämpats. Fallstudien berörde Eriksberg där problemet först belystes. Resultatet i studien är en produkt av subjektiv tolkning av författarna där rättsfall och tidigare studier stärker författarnas tolkning och studiens trovärdighet.

Det har i studien framkommit att förutsättningarna kring en gemensamhetsanläggning bör vara väl utredda för att bedöma de fastighetsrättsliga problemen. Studien resulterade i att betydelsefulla aspekter för att utreda frågan är om det finns eventuella överenskommelser avtalade om positiva prestationer, gräns mellan anläggning och fastighet samt hur marken som är under gemensamhetsanläggningen är uppbyggd. För att förebygga framtida tvister kring problemet krävs noggranna prövningar av gemensamhetsanläggningar och tydliga anläggningsbeslut. Studien drar slutsatsen att positiva prestationer i servitut bör undvikas samt att grannelagsrättens regler bör gälla även för de inblandade parterna i en gemensamhetsanläggning. Det innebär att det finns ett ansvar att förebygga olägenheter mot sina grannar. Följs inte lagen finns en skyldighet att stå till svars för den skada som uppkommit. En kommun har också ansvar som myndighetsutövare att styra markanvändningen på lämpligaste sätt, vid försummelse från detta kan kommunen ställas skadeståndsansvarig enligt skadeståndslagen. Även lantmäterimyndigheten bär ett ansvar att verka och ge råd vid planering av markanvändning och val av huvudmannaskap för allmän plats.

This research presents a comprehensive framework for quantifying the benefits of Building Information Modelling in construction. Through industry insights and surveys, the study validates formulated equations and integrates case studies from the Swedish construction sector. Results reveal increased costs in the design phase but indicate time and cost savings during design and construction. Operational benefits, notably in maintenance planning and energy efficiency, constitute a substantial portion of the total estimated benefits. The study introduces a unified quantification methodology, demonstrating an investment rate of 16.1 % and 10.17 % for cases A and B, respectively. This research contributes to the ongoing discourse on BIM adoption, offering valuable insights and methodological advancements for industry practitioners.

Många fastigheter har inte tillgång till egen strand men kan ändå ha ett behov av brygga. Det skulle kunna vara för att transportera sig till och från fastigheten. Har fastigheten inte tillgång till egen strand kan det då bli aktuellt att säkerställa rätten till brygga över någon annans mark. Rättslig tillgång till brygga skulle kunna ordnas genom avtal eller en ansökan om förrättning hos Lantmäterimyndigheten (LM). Lagstiftaren klargör att servitut för brygg kan inrättas om det är av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning enligt 7:1 fastighetsbildningslagen (FBL).Syftet med studien är att klargöra rättsläget för inrättande av förrättningsservitut för brygga samt att undersöka hur Lantmäteriet hanterar denna fråga i praktiken. För att kunna uppnå syftet med studien har gällande rätt, förarbeten och rättspraxis studerats för att få en djupare förståelse av gällande rätt samt hur lagen ska tillämpas. För att se hur förrättningslantmätare (FLM) hanterade inrättande av förrättningsservitut för brygga studerades genomförda förrättningar och en FLM intervjuades. Syftet med intervjun var att få en större inblick för det praktiska förrättningsarbetet samt hur FLM tänker vid inrättande av servitut för brygga.

Rättspraxis används för att se hur gällande rätt ska tillämpas. Utifrån de rättspraxis som har valts ut och studeras är domstolarna överens om att fastigheter har ett väsentligt behov av brygga om de är belägna på en ö utan fastlandsförbindelse eller annan möjlighet än via båt att ta sig till fastigheten.I studien har 42 förrättningar gällande bryggservitut studerats. Förrättningarna analyseradesutifrån flera faktorer som FLM ska ta hänsyn till vid inrättande av förrättningsservitut för brygga. Detta för att sedan kunna se om det är någon skillnad mellan gällande rätt, rättspraxis och FLM:s beslut om servitut för brygga.Det har tydligt framgått i studien att gällande rätt och rättspraxis är strikt i sin bedömning gällande förrättningsservitut för brygga medan FLM inte är lika strikta. Sammanfattningsvist visar studien på att det finns skillnader i hur gällande rätt är tänkt att tillämpas och hur den tillämpas i praktiken. Exempelvis redovisar rättspraxis tydligt och utförligt vilka paragrafer som ska prövas och tolkas vilket FLM inte tycks göra samt att de allmänna skydden prövas i en större utsträckning än vad de enskilda gör.

Att förtäta staden i redan befintlig bebyggelse är det många som ser som bästa vägen till att bygga bort bostadsbristen eftersom det där redan finns viss fungerande service och infrastruktur. Ett hinder till denna förtätning kan vara befintliga planer med fastighetsindelningsbestämmelser i som låser fastighetsindelningen och kräver omfattande planarbete för att upphävas. Många kommuner valde att aktivt upphäva fastighetsindelningsbestämmelser strax före den lagändring som trädde i kraft i och med nya PBL år 2011 och som gjorde upphävandet något mer komplicerat. Göteborgs Stad upphävde inte aktivt dessa och har nu ungefär 5000 gamla och nya planer med fastighetsindelningsbestämmelser.

Syftet med studien är att få en bild av vilka faktorer och motiv som gör det värt att ompröva planer med fastighetsindelningsbestämmelser. I studien analyseras förarbeten och de avväganden som gjorts i Göteborgs Stad vid ansökta planbesked för upphävanden av sådana bestämmelser. Studien utmynnar även i en kartläggning av områden i Göteborg. Studien är rättsdogmatisk och genomförs med interaktiv induktion.

Då det skett täta förändringar i lagstiftningen i försök att förenkla planprocessen för upphävande av fastighetsindelningsbestämmelser, till att ta kortare tid och kräva mindre resurser, har studien utrett i vilken utsträckning en förenkling av planhandläggningen resulterar i en effektivare process. Resurseffektivisering för kommuner och kortare processtid för enskilda är resultat av en effektivare planprocess men kan också äventyra rättssäkerheten då grannars rätt att föra sin talan inskränks. Dessa aspekter har studerats och utretts parallellt med utredningen av lämpliga områden att förtäta genom upphävande av fastighetsindelningsbestämmelser och resulterar i att fler förenklingar i lagstiftningen bör införas med stor försiktighet för att inte äventyra rättssäkerheten.

Resultatet av Case-studien i Göteborg där planbesked studerats blir bland annat en kartläggning av prioriterade områden. De anses vara prioriterade med anledning av att ett upphävande av fastighetsindelningsbestämmelsen skulle leda till flertalet nya bostadsfastigheter. Dessa områden består av fastigheter indelat i tre kategorier, där första kategorin av områden är de högst prioriterade att upphäva fastighetsindelningsbestämmelsen i och kategori två och tre utgör andra och tredjehands prioritet. Alla fastigheterna belastas av fastighetshetsindelande bestämmelser, är placerade inom prioriterat utbyggnadsområde och påverkas inte av kulturmiljöprogram. Dessa kriterier visade sig ha avgörande betydelse för utfallet i planbeskeden. Utöver detta så har fastigheterna höga taxeringsvärden och är av sådan storlek att det finns möjlighet att genomföra en avstyckning.

I denna studie var syftet att utföra en noggrannhetsanalys av mätningar utförda med ettl ågpris-UAS för att undersöka möjligheten att uppnå så hög HMK-standardnivå som möjligtför fotogrammetriskt framställda produkter. Flygfotografering utfördes över ett före detta industriområde från fyra olika flyghöjder, 25, 40, 55 och 80 m där sammanlagt 12 flygsignalerplacerades ut parvis för georeferering. Flygsignalerna var i storlekarna 40x40 samt 20x20 cm för undersökning av vilken storlek som var mest lämplig. Inmätning av flygsignalerna gjordes två gånger med statisk GNSS-mätning som gjordes med positionsloggning varje sekund under en minut och med 45-minuters mellanrum. Insamlade data bearbetades i SBG GeoProffessional samt i Agisoft Metashape. Resultatet blev ortofoton och DSM från respektive flyghöjd. Noggrannhetsanalysen visar att det är möjligt att uppfylla HMK-standardnivå 3 med ett lågpris-UAS, men att det på grund av studiens avgränsningar krävs vidare studier för att helt kunna fastställa detta.

Ända sedan medeltiden har Sverige haft regler kring hur man ska förhålla sig till bebyggelse och markanvändning. Idag har kommunerna planmonopolet enligt plan- och bygglagen. Detta innebär att de har ensamrätt att bestämma hur kommunens mark- och vattenområden ska användas. De har också möjligheter att skydda värdefull kulturmiljö. Vad som får skyddas regleras i plan- och bygglagen, men inte hur bestämmelser ska utformas som skyddar kulturhistoriska värden, med undantag för tydlighetskravet. När kommunerna ska upprätta en sådan bestämmelse kan de använda sig av Boverkets allmänna råd, vilket många också gör.

Studiens syfte har varit att kartlägga fel och otydligheter i kulturbevarande bestämmelser i kommuners detaljplaner, samt att undersöka vilka kunskaper de kommunala tjänstemännen har om kulturbevarande i detaljplan.

Resultatet visar att 57 % av de undersökta kommunernas kulturbevarande planbestämmelser innehåller något fel eller är otydligt formulerade. Andra studier som har granskats visar också på liknande resultat. Majoriteten av kommunens tjänstemän känner till att det finns ett generellt krav i plan- och bygglagen på att beakta kulturhistoriskt värde. Många anser sig dock ha otillräckliga kunskaper i ämnet och anlitar ofta sakkunnig expertis utifrån och litar på att de följer gällande lagar och förordningar.

Riktvärdet på tomtmark har visat sig skilja mellan småhus på lantbruk och småhus på landsbygd. Detta uppmärksammades första gången av Lantmäteriet vid en jämförelse av taxeringen för lantbruk 2017 och småhus 2018. De har efter detta lyft problemet i arbetsgruppen som arbetar med förberedelsearbetet inför taxering. Syftet med studien är att undersöka om och i så fall hur skillnaderna i riktvärdet på tomtmark ser ut för småhus- respektive lantbruksenheter mellan taxeringarna 2017–2018 och 2020–2021. Studien går ut på att undersöka om det finns ett tydligt mönster eller om skillnaderna varierar mellan dessa olika taxeringsår. Studien avgränsades till Stockholms län och fokuserar på de värdeområden som 2017–2018 visade att tomtmarken hade fått ett högre riktvärde på lantbruksenheter än på småhusenheter, där skillnaden var minst 20 %. Studien omfattar även de värdeområden som 2020–2021 visade skillnaden på minst 20 % men som 2017–2018 hade en skillnad som var mindre än 20 %.Resultatet visade en relativt stor variation där några värdeområden fortfarande hade en skillnad på minst 20 %, några värdeområden hade denna gång inte någon skillnad alls och inågra andra värdeområden hade riktvärdena istället blivit högre på småhusenheter än på lantbruksenheter. Studien tar även upp hur förberedelsearbetet går till inför fastighetstaxering vad gäller småhus respektive lantbruk. Denna information är svår att läsa sig till på internet och i litteratur vilket gjort att den har tagits del av genom tre intervjuer med anställda på Skatteverket, Lantmäteriet och värderingsföretaget Svefa.

Studien behandlar plan- och bygglagens femte kapitel där fokus ligger på 26 §. Paragrafen handlar om att kommunen har möjlighet att skicka ut ett föreläggande till berörda fastighetsägare vid en situation där de berörs av planlagda rivningsförbud eller skyddsbestämmelser. För att samla in data och information kring detta skapades en enkät med sex frågor som mejlades ut till alla kommuner i Västra Götaland. Det var hälften av kommunerna som svarade på enkäten och utifrån deras svar var det tre av dem som kontaktades ytterligare en gång för att bli intervjuade via mejl med mer djupare och inriktade frågor. Som kunskapsgrund har inläsning skett av litteratur, SOU:er, propositioner, lagar samt lagkommentarer. Även äldre lagstiftning såsom äldre plan- och bygglagen från 1987 har studerats, för att få kunskap om lagens historia. Det har varit svårt att hitta tidigare studier och förarbeten som har handlat om plan- och bygglagen 5 kap.26 §. Syftet med denna studie är att undersöka vilka kommuner som tillämpar paragrafen, och i så fall under vilka omständigheter. Även hur kommunen agerar mot berörda fastighetsägare som påverkas när kommunerna väljer att planlägga rivningsförbud eller skyddsbestämmelser. Metoderna som användes i studien var både en kvantitativ metod i form av en enkät och en kvalitativ metod i form av intervjuer. I studien gjordes en avgränsning där endast kommuner inom Västra Götaland skulle kontaktas. Enkäten skickades ut till 49 kommuner och intervjuerna gjordes med tre av de kommuner som besvarat enkäten. I enkätundersökningen blev det bortfall från de kommuner som inte hade tid eller resurser att besvara enkäten, många av de större kommunerna valde att inte delta i enkätundersökningen. Resultatet av denna studie visar att majoriteten av de svarande kommunerna inte tillämpar PBL 5 kap. 26 § utan använder sig av andra lösningar. Ett flertal kommuner anger att de avtalar eller förhandlar med berörda fastighetsägare innan detaljplanen antas. Det verkar vara ett sätt för kommunerna att försöka undvika situationer med höga ersättningsanspråk. Resultatet visar tydligt att många av kommunerna agerar på olika sätt och att det inte finns några direkta riktlinjer för hur en ersättningssituation ska gå till. Det krävs en bra kommunikation mellan kommun och fastighetsägare för att båda parter ska bli nöjda. Studien har gett förståelse för hur verkligheten ser ut när det uppstår ersättningssituationer i kommuner, och hur en fastighetsägares egendomsskydd påverkas och hur de ersätts.

I Sverige ombildas fastigheter genom fastighetsreglering. Ett område av eller en hel fastighet kan föras över till en annan fastighet. Bestämmelserna om fastighetsreglering finns i fastighetsbildningslagen och framförallt i kapitel 5. För att överlåta en hel fastighet med hjälp av fastighetsreglering krävs att den frivilligt överlåts, det kan göras med ett köp enligt JB 4 kap eller ett medgivande enligt FBL 5:18. Medgivande lämnas nästintill uteslutande genom att parterna ingår en överenskommelse. Köp och överenskommelse är två grundhandlingar som kan användas för att uppnå samma ändamål, överföring av hel fastighet. Det finns skillnader som medför att valet av grundhandling ger konsekvenser fastighetsrättsligt. I detta examensarbete beskrivs och jämförs skillnaderna och en kvantitativ undersökning har genomförts för att se i vilken utsträckning köp respektive överenskommelse vid frivillig marköverföring av hel fastighet används. Undersökningen syftar också till att se om det finns några mönster och särdrag vad gäller ändamål och erlagd köpeskilling/ersättning beroende på vilken grundhandling som använts i förrättningen. Förrättningsakter i Lantmäteriets databas Arken söktes fram och granskades. Sökkriterierna som användes var att det i förrättningarna skulle ha skett fastighetsreglering där en fastighet överförts i sin helhet och därmed avregistrerats. Undersökningen genomfördes på de förrättningar som registrerats under år 2014 i de 19 kommuner som bildade före detta Älvsborgs län som idag ingår i Västra Götalands län. Inom tidsintervallet och området hade 631 förrättningar med åtgärd fastighetsreglering gjorts varav 86 matchade sökkriterierna. Av de 86 förrättningarna var det 69 som genomfördes med köp och 17 med överenskommelse som grund. Köp var överlägset den vanligaste grundhandlingen och förekom i fyra fall av fem. Flertalet fastighetsregleringar handlade om jord- och skogsbruksfastigheter som överfördes till andra fastigheter med samma ändamål, de fastighetsregleringarna grundades nästintill uteslutande på köp. Vid förrättningar där kommuner och Trafikverket var sakägare sågs en ökad användning av överenskommelser.

Idag råder bostadsbrist i 240 av Sveriges kommuner. Det är kommunernas ansvar att försörja Sveriges invånare med bostäder genom att skapa förutsättningar för byggnation. Ett inledande skede till bostadsförsörjningen kan vara markanvisning. Markanvisning innebär en byggherres rätt att ensam förhandla med kommunen om en framtida överlåtelse och exploatering på kommunens mark. Markanvisningar är tillsammans med kommunens planmonopol ett viktigt verktyg i kommunernas arbete med bostadsförsörjningen.

Den 1 januari 2015 trädde lagen (2014:899) om riktlinjer för kommunala markanvisningar i kraft. Lagen innebär att de kommuner som genomför markanvisningar ska anta riktlinjer som innehåller kommunens ståndpunkter kring markanvisningar. Lagen syftar till att skapa god konkurrens bland byggherrar och en transparens i markanvisningsprocessen.

Studiens syfte är att undersöka tolv utvalda kommuners syn på tillkomsten av lagen om riktlinjer för kommunala markanvisningar, och kartlägga kommuners arbetssätt kring markanvisningar. Undersökningen genomfördes via intervjuer av tjänstemän på kommunernas mark- och exploateringsavdelning och genom granskning av riktlinjer, markanvisningsavtal, lagstiftning, offentliga utredningar, propositionen och övriga rapporter.

Utifrån resultatet kan slutsatsen dras att markanvisningar är komplexa och att det därför är svårt att ta fram en generell modell för att anvisa mark. Alla kommuner har olika förutsättningar för att anvisa mark och de utformar därför riktlinjerna övergripande.

Syftet med studien är att kartlägga och utreda det juridiska ramverk som kommunerna ska följa samt undersöka praktisk tillämpning hos tre kommuner. Studien ska även belysa eventuella svårigheter i planarbetet och ge en kunskapsöversikt. I denna studie analyseras främst plan- och bygglagens innebörd och hur den kan användas vid anpassning till klimatförändringarna vid plan- och bygglovsarbete. Som komplement intervjuas plan- och bygglovshandläggare i tre kommuner samt en planhandläggare på länsstyrelse i Västra Götalands län.

Klimatförändringarna är ett faktum, och som en följd kommer bland annat vattennivåerna att fortsätta stiga i landet. Klimatforskningen består av prognoser som dock är behäftade med ett viss mått av osäkerhet. På grund av klimatförändringarna har det skett tillägg i plan- och bygglagens 2 kapitel för att kommunerna måste ta hänsyn till framtida översvämningsrisk vid fysisk planering. Det är därmed inte endast dagens förhållanden som ska beaktas vid planläggning och lovgivning. Det finns en stor mängd rekommendationer och riktlinjer som kommunerna har att förhålla sig till och som kan underlätta arbetet för att följa de regelverk som gäller. Att anpassa den fysiska planeringen till framtida klimatförändringar bör påbörjas nu, eftersom byggnadernas livscykel sträcker sig långt in i framtiden.

Kommunerna kan arbeta fram specifika dokument som är anpassade efter deras förutsättningar och karterade risker för att underlätta sitt arbete i frågan. Det finns en mängd skeden i plan- och bygglovsprocesserna och det är viktigt att en samverkan finns mellan dem, för att det ska bli ett helhetsperspektiv. Det är en viktig förutsättning för att uppnå en hållbar bebyggd miljö. Eftersom klimatförändringar inte stannar vid kommungränser är det lämpligt att kommunerna samverkar i frågan. Samtliga aktörer behöver en aktuell och bra kunskapsgrund för att underlätta arbetet med översvämningsrisker.

Lagtext och riktlinjer är tydliga med hur kommunerna ska arbeta, detta kan vara enkelt att genomföra om det finns oexploaterad mark, men vid anpassning till befintlig bebyggelse och infrastruktur uppstår problem. I och med intervjuerna framkom komplexiteten med att tillämpa lagtext i realiteten. En av de tre kommunerna har ändrat i befintliga detaljplaner för att klimatanpassa. Två av tre har egna översvämnings-program vilket är goda exempel på integrering av klimatarbetet. Det finns ingen rättspraxis idag, men det finns motsvarande situationer där kommunens ansvar vid lämplighetsprövningen ifrågasatts.

Studien omfattar konsekvenserna av detaljplaneläggning med enskilt huvudmannaskap för allmänna platser. Regeringen anser att det behöver göras en översyn över bestämmelserna för genomförande av detaljplaner. Enligt Boverket används enskilt huvudmannaskap mycket oftare än vad som bör ske enligt lag. Detta leder till att det som borde vara allmänna kostnader läggs över på fastighetsägarna. Denna problematik har väckt vårt intresse för ämnet.

En litteraturstudie har gjorts av Anläggningslagen och Plan- och bygglagen med fokus på enskilt huvudmannaskap. Vi har även granskat 15 detaljplaner med enskilt huvudmannaskap från planering till genomförande. Detta har vi gjort genom att studera detaljplanekartan, plan- och genomförandebeskrivning, aktuella förrättningsakter samt besiktning av områdena. Ett frågeformulär har skickats ut till samtliga 49 kommuner i Västra Götalands län med frågor gällande enskilt huvudmannaskap.

Vi har kommit fram till att enskilt huvudmannaskap används i en större utsträckning än vad lagen avser. Utformningen av de allmänna platserna har till största delen blivit enligt kommunens intentioner, presenterade i plan- och genomförandebeskrivningen. Dock har vi sett att allmän plats natur i vissa områden lämnats oreglerad.

Vi har även sett att kommunen inte har reglerat utformningen särskilt utförligt i planbestämmelserna på plankartor då de presenterat omfattande intentioner i plan- och genomförandebeskrivningen.

Med den nya plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft den 2 maj 2011, blev det möjligtatt redovisa fastighetsindelningsbestämmelser i en detaljplan på motsvarande sätt somgjordes genom fastighetsplan i 1987 års PBL. Den särskilda planformen fastighetsplan togsdärmed bort. Syftet med de nya bestämmelserna var att förenkla tillämpningen.Bestämmelserna möjliggör en mer detaljerad reglering i detaljplan, men medför också enskyldighet att göra en prövning redan i planarbetet enligt lagvillkor som finns utanför PBL.Syftet med detta arbete var att bidra med ny empiri avseende hur och i vilken utsträckningsvenska kommuner har tillämpat bestämmelser om fastighetsindelning i plan- ochbygglagstiftningen, samt vilken betydelse tillämparna haft för implementeringen avfastighetsindelningsbestämmelser i plan- och bygglagstiftningen. Genom att tillämpa ettimplementeringsperspektiv är avsikten att bidra med ett nytt perspektiv på tillämpningen avplan- och bygglagstiftningen.Målsättningen var att genom att undersöka och besvara min frågeställning vidareutveckladenna nyvunna kunskap i form av ett förslag till en metodbeskrivning för tillämpningen avlagstiftningen. Då examensarbetet utförts på Halmstads kommunsSamhällsbyggnadskontor var tanken att slutprodukten ska vara ett användarvänligt redskapför dem vid tillämpande av bestämmelser om fastighetsindelning. Metodbeskrivningenresulterade i ett flödesschema och en checklista.En fallstudiemetod tillämpades där implementering av fastighetsindelningsbestämmelservar det ”fall” som studerades och analysenheten bestod av Sveriges 290 kommuner.Datainsamling har skett genom en webbaserad enkät till landets alla kommuner.Det är endast drygt ett år sedan nya PBL trädde i kraft och det är fortfarande tidigt att dranågra slutsatser kring lagstiftningens genomslag. Mina slutsatser är att kommunerna inteanvänder sig av bestämmelserna i så stor utsträckning. Majoriteten av de bestämmelser sominförs avser fastighetsindelning och gemensamhetsanläggningar. Lantmäteriet spelar ennyckelroll vid tillämpandet av bestämmelserna, det är oftast lantmäteriet som prövar attbestämmelsen är förenlig med villkor i förrättningslagstiftningen. Och i de fåtal fall man tagit fram rutiner har man låtit lantmäteriet utarbeta dem. Tillämparna inverkar på implementeringen av lagstiftningen främst på två vis. För det första genom att tillämparna inte till fullo förstår lagparagraferna som reglerarfastighetsindelningsbestämmelser. Konsekvensen av det är att nödvändig villkorsprövninginte görs eller att kommunerna inte använder sig av fastighetsindelningsbestämmelser överhuvudtaget. För det andra genom att det är oklart vilka tillämparna av lagparagrafenfaktiskt är. Det innebär att implementeringsprocessen på lokal nivå kommer att tolkas iljuset av olika professionella perspektiv, exempelvis arkitekter, fysiska planerare, ingenjöreroch samhällsplanerare med en mängd olika utfall. I viss mån påverkas tillämparna av kulturoch tradition hur man tidigare arbetat med fastighetsplan i kommunen.

2 kap. 9 § Plan- och bygglagen är en paragraf som tagits fram för att skydda grundvattnet, omgivningen i övrigt och människors hälsa och säkerhet. Paragrafen säger att planläggning av mark- och vattenområden samt lokalisering, placering och utformning av byggnadsverk, skyltar och ljusanordningar inte får ske så att den avsedda användningen eller byggnadsverket, skylten eller ljusanordningen kan medföra betydande olägenheter. Denna rapport kommer att fokusera på begreppet betydande olägenheter och försöka ta reda på hur Sveriges mark- och miljödomstolar och mark- och miljööverdomstolen bedömer rättsfall som omfattar betydande olägenheter samt undersöka om synen på betydande olägenheter har ändrats. 

Lagstiftningen kring betydande olägenheter har sett relativt lik ut sedan den togs fram i äldre plan- och bygglagen fram till hur den ser ut idag. Det har gjorts några ändringar och tillägg för att lagen ska bli tydligare. I förarbetena framkommer det några exempel på vad som skulle kunna vara betydande olägenheter och en del vägledning i hur lagstiftaren har tänkt att paragrafen ska användas.

I studien har tre olika rättsfall analyserats och jämförts med varandra. Två av fallen liknar varandra väldigt mycket sett utifrån var områdena är belägna, detaljplanens utformning och andra relevanta förutsättningar. Det tredje fallet skiljer sig lite från de två andra när det kommer till domens utfall men anses fortfarande vara relevant att ta med i analysen för att skildra olika typer av rättsfall som kan uppkomma. Det som är intresseväckande med de två rättsfallen som liknar varandra är att samma mark- och miljööverdomstol kommer att döma dessa två fall på helt olika sätt. I det ena fallet kommer mark- och miljööverdomstolen fram till att antagandet av detaljplanen inte kommer att medföra sådana betydande olägenheter för omgivningen som inte kan tålas medan i det andra fallet konstaterar mark- och miljööverdomstolen att de olägenheter som uppstår i samband med framtagandet av detaljplanen blir betydande i sådan skala att detaljplanen inte tillåts antas.

Studien visar att domstolarna kan bedöma rättsfall med mycket liknande förutsättningar på helt olika sätt. Detta har lett till slutsatsen att domstolarna nu eventuellt har ett nytt sätt att se på hur en betydande olägenhet ska betraktas och bedömas.

Syftet med det här examensarbetet är att kartlägga och analysera hur lagstiftningen gällande landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS) tillämpas, genom att studera länsstyrelserna i Sverige och kommunerna Mariestad, Färgelanda, Munkedal och Mellerud. Möjligheten för kommunerna att kunna peka ut LIS-områden i översiktsplanerna har funnits sedan 1 februari 2010 och det är länsstyrelsernas uppgift att bevaka att inte strandskyddets syften motverkas på ett oacceptabelt sätt.

Ett antal länsstyrelser i Sverige har tagit fram råd för hur kommunerna ska gå till väga vid utpekandet av LIS-områden. Dessa råd skiljer sig något åt, både vad gäller omfattning och innehåll. Vi tror dock att flera av skillnaderna kan bero på att länsstyrelserna omedvetet har uttryckt sig olika och att det i slutändan är möjligt att en prövning, oavsett länsstyrelse, skulle ge samma resultat.

Det är tydligt att det finns en intressekonflikt mellan strandskyddets syften och LIS. Länsstyrelserna betonar, i sina råd, vikten av långsiktig planering hos kommunerna och att utpekandet av LIS-områden inte ska göras lättvindigt. De kommuner som vi har studerat har pekat ut ett förhållandevis stort antal LIS-områden, varav ett flertal är belägna vid Vänern. Vid Vänern råder utvidgat strandskydd och dessutom ska LIS användas restriktivt där om det råder ett högt bebyggelsetryck.

Kommunernas planering ser olika ut och har olika detaljeringsgrad, vissa har tagit fram detaljerade tematiska tillägg till översiktsplanen medan någon har arbetat fram ett översiktligt tematiskt planeringsunderlag. Av länsstyrelsens yttranden framkommer kritik mot flera av LIS-områdena, som gäller alltifrån detaljer till hela LIS-områdens lämplighet. Kritiken beaktas i olika utsträckning av kommunerna, men vad gäller LIS-områden som länsstyrelsen anser olämpliga väljer oftast kommunen att behålla dessa. Detta, i kombination med kommunernas sätt att beskriva och motivera LIS-områdena, gör att vi ibland ifrågasätter hur stora möjligheterna är till genomförande, åtminstone inom en överskådlig tid.

3D fastigheter möjliggör att byggnader kan delas upp i flera fastigheter för olika ändamål med olika ägare. 3D fastigheter bildas i lantmäteriförrättningar genom avstyckning, fastighetsreglering eller klyvning. Vid bildande av en 3D fastighet finns specifika krav som måste uppfyllas för att den ska bli lämplig för sitt ändamål. Det innebär att alla fastighetens rättigheter ska vara säkrade redan vid lantmäteriförrättningen. Rättigheterna kan bildas genom gemensamhetsanläggningar och servitut. Trapphus, korridorer och stomme är några exempel som kan behöva säkras upp med rättigheter. Syftet med studien är att kartlägga hur 3D fastighetsbildning sker i praktiken och hur fastigheternas rättigheter tillgodoses vid lantmäteriförrättningen. Vidare undersöks hur rättigheterna kan få en fungerande och hållbar förvaltning. På vilket sätt bostadsexploatörer och förrättningslantmätare samarbetar för att nå en hållbar förvaltning är också en del av studiens syfte. I studien undersöks vilka möjligheter som finns för 3D fastighetsbildning utifrån rådande lagstiftning. För att undersöka hur lagarna tillämpas i realiteten har tio förrättningsakter från fyra kommuner med 3D fastighetsbildningar och bildande av gemensamhetsanläggningar studerats. Intervjuer har genomförts med två erfarna förrättningslantmätare och två bostadsexploatörer som arbetat med projekt där 3D fastigheter förekommer. Intervjuerna har gjorts för att få svar på frågor som framkommit vid studerandet av förrättningsakterna och hur samarbetet mellan bostadsexploatörer och förrättningslantmätare fungerar. Studien visar att det går att genomföra fastighetsbildning av 3D fastigheter på flera olika sätt. Hur lantmäteriförrättningarna har gått till beror på de unika förutsättningarna i projekten, vilket arbetssätt förrättningslantmätaren använder, hur erfarna bostadsexploatörerna är och om det förekommit inhyrda konsulter. För att förvaltningen av gemensamhetsanläggningarna ska kunna ske på ett hållbart sätt gäller det att dessa utformas för att vara lämpliga både vid bildandet och för ett framtida behov. Karlatornet i Göteborg är ett unikt projekt med upp till 20 olika fastighetsägare i samma byggnad. Planering och samarbete mellan lantmäteriet och bostadsexploatören är viktig för att helheten ska fungera. Att inte detaljstyra gemensamhetsanläggningarna mer än vad som krävs för att tillåta framtida justeringar är ett måste i detta projekt. Studien visar fyra olika lösningsförslag på hur rättigheterna kan upplåtas. Att låta stommen och grundläggning ingå i både marksamfällighet och gemensamhetsanläggning är kanske inte av väsentlig betydelse men slutsatsen är att den bör ingå för en förenklad framtida förvaltning.

Lantmäteriets digitala registerkarta innehåller brister i lägesnoggrannheten för fastighetsgränser. Detta är en problematik som påverkar flera delar av samhället och är ett hinder i arbetet mot en digital samhällsbyggnadsprocess. Genom moderna metoder vill Lantmäteriet öka takten i den digitala omställningen och undersöker nu möjligheten att ta hjälp av allmänheten för att samla in fastighetsinformation, genom så kallad crowdsourcing.

Denna uppsats syftar till att klargöra hur den fastighetsrättsliga lagstiftningen ska tillämpas vid hantering av information som samlats in genom crowdsourcing, med fokus på fastighetsgränsmarkeringar. Detta utreds genom en rättsdogmatisk metod med huvudsaklig utgångspunkt i fastighetsbildningslagen (1970:988), lagen om fastighetsregister (2000:224) samt förordningen om fastighetsregister (2000:308).

Vidare undersöks vilka praktiska möjligheter och risker som crowdsourcing kan medföra enligt yrkesverksamma inom geodatasektorn, genom en kvalitativ intervjubaserad metod.Studien visar att inga fastighetsjuridiska hinder för denna typ av informationsinsamling råder. Däremot har Lantmäterimyndigheterna ett tydligt juridiskt ensamansvar att föra in och ta bort information i fastighetsregistret och måste således garantera rättssäkerheten och kvaliteten i informationen.

Författarna menar därför att det krävs tydliga avväganden kring när det är lämpligt att använda crowdsourcing för att i dagsläget nå ett rättssäkert resultat.

Kommunen har möjlighet att med hjälp av en detaljplan reglera användningen av mark- och vattenområden. Detaljplanens planbestämmelser är rättsligt bindande efter att planen har vunnit laga kraft och vad som får regleras med dem anges i 4 kapitlet plan- och bygglagen (PBL). Kapitlet är uttömmande vilket betyder att endast det som står uppräknat där får regleras. Kapitlet ger även krav på planbestämmelsernas tydlighet. I PBL finns även att läsa att det är en kommunal angelägenhet att planlägga mark och vatten vilket leder till att kommunen har planmonopol. 

I de fall kommunen använder sig av planbestämmelser i en detaljplan som inte har stöd i PBL:s 4 kapitel innebär det att gällande lagstiftning ej följs. Detta kan leda till att trovärdigheten för rättsystemet minskar samt dess otydlighet kan ge berörda fastighetsägare svårigheter att tolka bestämmelsernas innebörd.

Tidigare arbeten har visat att kommunen använder sig av planbestämmelser som sträcker sig utanför gällande lagstiftning och i det här arbetet granskas ytterligare 279 planer för att undersöka om det förekommer planbestämmelser som saknar lagstöd eller anses vara otydliga.

Bestämmelserna som i denna studie ansetts felaktiga har kategoriserats i fyra olika kategorier efter på vilket sätt de anses vara bristande. En kategori utgörs av planbestämmelser som saknar lagstöd och tre kategorier består av bestämmelser som på olika sätt är otydliga.

Resultatet av granskningen visar att närmare hälften av de granskade detaljplanerna innehåller någon eller några detaljplanebestämmelser som inte uppfyller lagens krav på tydlighet eller inte ingår bland de uppräknade bestämmelserna i 4 kapitlet PBL. Studiens resultat visar också att otydliga planbestämmelser förekommer oftare än planbestämmelser som saknar lagstöd.    

Boverket hävdar att de felaktiga bestämmelserna ska anses ogiltiga men trots det kan förekomsten av dem ge konsekvenser. Orsakerna till dess förekomst kan vara många och ett antal olika lösningsförslag finns, bland annat utökad granskning och hänvisning till lagtext på plankartan vid varje använd bestämmelse.

Varje kommun ska ha en byggnadsnämnd. Byggnadsnämnden består av förtroendevalda poli-tiker som bland annat ansvarar för lovärendeprocessen. Tjänstemännen som jobbar med lovä-rendeprocessen är anställda av byggnadsnämnden. Tjänstemännens huvuduppgift är att ta be-slut i lovärenden via delegation från byggnadsnämnden. I lovärenden där delegation saknas ska tjänstemännen bereda lovärendet och skriva ett förslag till beslut. Förslaget ska sedan redovisas inför byggnadsnämnden, som därefter tar det slutliga beslutet. I denna uppsats har enbart lovä-renden där byggnadsnämnden och tjänstemännen har haft olika bedömningar granskats. Det har även granskats vilken laghänvisning och bedömning som ligger till grund för deras förslag eller beslut.

Kommunen ska ge berörda grannar och sakägare tillfälle att yttra sig när det är en avvikelse från en detaljplan, områdesbestämmelser eller utanför detaljplan. Vid ett positivt lovbeslut ska kommunerna kungöra lovärendet i Post och Inrikes Tidningar. Båda dessa uppgifter måste ge-nomföras på rätt sätt för att hanteringen ska vara rättssäker och kvalitetssäker samt för att lo-värendet ska vinna laga kraft. Detta arbete ska undersöka hur kommunerna hanterar rättssäkerheten och kvalitetssäkerheten i lovprocessen för att ett lovärende ska vinna laga kraft. För att få vidare rådgivning, kunskap och information angående lagtolkning gällande granne-hörande och kungörelse togs kontakt med Ulrika Nolåker, Byggutbildarna, Ulf Jensen, profes-sor på Högskolan Väst och Eidar Lindgren universitetsadjunkt på Kungliga Tekniska Högsko-lan.

I undersökningen studerades fyra kommuner i Västra Götalands län. Undersökningen delades upp i tre delar som bestod av intervju dels av tjänstemän och sakkunniga samt granskning av lovärenden. I kommunerna var det 1386 lovärenden som kom in och togs beslut under 2015. Av dessa var det 23 lovärenden där byggnadsnämnden inte tog beslut i enlighet med tjänste-männens förslag. Kommunernas lovärendeprocess saknar regelbundet arbetssätt både när det gäller grannehöran och kungörelse av lovärenden. Kommunerna använder en så kallad "tyst accept" vid granne-höran, vilket innebär att grannarna förlorar sin demokratiska rättighet att påverka åtgärden. Genom att hänvisa lagparagraf i ett beslut kvalitetssäkras beslutsunderlag. Att hänvisa till en lagparagraf är något som varken byggnadsnämnden eller tjänstemännen gör regelbundet. Kungörelsen i Post- och Inrikes Tidning gjordes mellan 12-28 dagar efter beslutet togs samt att det förkom lovärenden som inte var kungjorda överhuvudtaget. Endast tre av de 23 grans-kade lovärendena anses ha vunnit laga kraft.

Lantmäteriet tog beslut under 2017 att avskaffa principsamråd med Länsstyrelsen. Syftet var att korta ner handläggningstiderna och minimera antalet onödiga samråd som sker. Detta arbete har avsett att undersöka hur frekvent det sker samråd för fastighetsbildning av bostadsfastigheter inom strandskyddsområden. För att kunna undersöka detta har en kartläggning av var fastighetsbildnings har skett i Västra Götalands län för bostadsfastigheter. Arbetet har gjorts i samarbete med Plan- och bygg avdelningen på Länsstyrelsen i Västra Götalands län.

Materialet som legat till grund för undersökningen är de ärenden i form av underrättelser som inkommit till denna avdelning. I undersökningen har en geografisk kartläggning skett för denna typ av förrättningar i Västra Götaland. De ärenden som berör denna typ av förrättningar har sedan granskats i syfte att undersöka hur frekvent någon typ av samråd har skett med kommunen eller Länsstyrelsen.

Kartläggningen visade tyngdpunkter av var fastighetsbildning för bostadsfastigheter skett inom Västra Götalands län för 2017 års förrättningar.

Undersökningen visar på att det samråddes i 31 % av fallen för bostadsfastighetsbildning inom strandskydd av ärenden av 2017 års inkomna underrättelser. Undersökningen visade också på att förrättningslantmätarna inte har motiverat strandskyddet för förrättningsåtgärden alls eller bristande i förrättningsprotokollet i 23 % av inkomna underrättelser. Resultatet visade att förrättningslantmätarna gjorde ett eget beslut i 46 % av ärenden för 2017. Resultaten av undersökningen ger en indikation om att detta är något som behöver undersökas ytterligare och öppnar upp för många nya frågeställningar som behöver besvaras.

Tunnlar har byggts av människan i årtusenden för att underlätta och förkorta transporter. De byggdes genom berg och i våra dagar även under vatten. För att undvika dödsolyckor i dem har ett omfattande regelverk växt fram både nationellt och internationellt. Regeringen har beslutat att antalet dödsolyckor på vägar och i tunnlar skall minska kraftigt inom en snar framtid. Idag beprövas nya lagar i trafiktunnlar med hjälp av etablerad praxis. En ide  blir till en standard varefter tillfredsställande resultat formuleras till lag. Den tekniska utvecklingen tros i framtiden leda till att den europeiska unionen istället kommer behöva implementera lagar direkt utan beprövade standarder. Vår rapport visar att säkerhetsarbetet är omfattande och att det förnyas kontinuerligt i alla typer av trafiktunnlar. Framtidens självkörande bilar och höghastighetståg kommer att på olika vis starkt påverka respektive tunneltyp och forma om det säkerhetstänk vi har kring dessa tunneltyper idag. Vägtunnlar tros i framtiden se ut som 90 talets järnvägstunnlar i form av långa rör genom marken till skillnad från den omfattande säkerheten som existerar där idag. I takt med nya säkerhetsrisker kan säkerheten i framtidens tunnlar, i den mån den kommer att existera, även tänkas ändra form på grund av ett annat fokusområde. Dagen sökande satsning på järnvägstunnlarna kommer i framtiden leda till en stor ökning i dess antal samt dess säkerhetstekniska komplexitet. Hastigheten tros bli markant högre och därmed måste den tekniska säkerheten också följa med i samma spår.

Vi har skrivit denna rapport i syfte att belysa den rådande säkerhetssituationen i väg- samt järnvägstunnlar och vilka regelverk som styr konstruktionen av en tunnel. Vidare har vi undersökt hur säkerheten kan komma att se ut i framtiden och vilka faktorer kopplade till säkerhet som påverkar utformningen av framtida tunnlar. Detta med syftet att få en nyanserad och allsidig inblick i hur framtiden kan tänkas se ut. 

För att ge fastigheter tillgång till elektricitet kan ledningar behöva förläggas i ett enskilt vattenområde. Rättigheter, skyldigheter och ersättningar mellan ett elnätsföretag och en privat fastighetsägare för denna infrastruktur kan säkerställas med hjälp av olika verktyg med ursprung ur skilda lagrum. Syftet med studien är att kartlägga hur branschen bedömer intrång av allmännyttiga elledningar i enskilt vatten. För att undersöka detta har en enkätundersökning hos landets elnätsföretag genomförts tillsammans med kompletterande intervjuer. Studien visar att de två vanligaste verktygen för att ge sina ledningar ett juridiskt skydd är att upprätta avtalsservitut enligt JB eller att genom en lantmäteriförrättning få ledningsrätt enligt LL. Många elnätsföretag använder sig av avtalsservitut, som efter en inskrivning i fastighetsregistret ger i princip samma skydd som en ledningsrätt men till en mindre kostnad. För att bedöma ersättningarnas storlek är olika normer de dominerande metoderna, detta på grund av de svårigheter som uppstår vid användning av konventionella värderingsmetoder i samband med denna typ av intrång. Det finns riktlinjer i form av värderingshandboken från Lantmäteriet, policys från branschorganisationen Energiföretagen Sverige och praxis från HD både kring hur intrången ska uppfattas och i förlängningen ersättas. Trots detta råder ändå tvivel bland landets elnätsföretag, som agerar olika. Slutsatsen som HD-fallet NJA 2007 s. 695 ger är att den enskilde ska ersättas och erhålla ekonomisk kompensation för den marknadsvärdeminskning som intrånget medfört även om intrånget endast är rättsligt och någon egentlig påverkan av aktuell markanvändningen inte sker. Energiföretagen Sverige har utvecklat en egen metod gällande ersättningen. Denna ersättning ska motsvara marknadsvärdeminskningen på fastigheten trots att många av elnätsföretagen anser att det inte sker något intrång och därmed ingen värdeminskning på den belastade fastigheten. Många tillfrågade aktörer upplever ändå, trots metoden, att ersättningen är svårbedömd vilket pekar på en osäkerhet. Studien visar att ungefär hälften av de elnätsföretagen, vilka besvarade enkäten inte alltid ersätter de intrång de gör i enskilt vatten. Strax under en femtedel anger att de aldrig betalar ut någon ekonomisk kompensation för intrånget trots riktlinjer och praxis som ger vägledning åt motsatt håll. En femtedel tycker att ett juridiskt skydd i enskilt vatten inte alls är nödvändigt och upprättar därmed vare sig ledningsrätt eller någon form av servitut.

Det generella strandskyddet gäller 100 m ifrån strandlinjen vid hav, sjöar och vattendrag men är på vissa ställen utökat upp till 300 m. Ibland krävs det att en byggnad eller anläggning måste ligga i anslutning till vatten där strandskyddet gäller och det är i dessa fall strandskyddsdispens kommer in. Strandskyddet kan upphävas genom ett upphävande i detaljplan och i de fall det sker måste kriterier i 7 kap. 18 c § MB vara uppfyllda. Detta examensarbete syftar till att undersöka vilka av de särskilda skäl i MB som kommunerna i Västra Götalands län använder sig av och hur ofta varje skäl används. Finns det skillnader mellan kommunerna beroende på geografiskt läge och befolkningsmängd? En rättsfallsstudie har också gjorts för att visa på vad domstolarna anser vara giltiga och ogiltiga skäl till upphävande av strandskyddet. I intervjustudien har kommunerna fått svara på hur de ställer sig till det nya lagförslaget som är på gång gällande ändringar i strandskyddslagstiftningen. Analyser bestående av kvalitativa- och kvantitativa metoder har använts för att uppnå det resultat som vi kommit fram till. I detaljplanestudien ligger den kvantitativa som grund till undersökningen där kommunerna delades in i olika kategorier och en jämförelse sedan gjordes för att undersöka om det finns skillnader mellan de olika typer av kommuner. Resultatet av detaljplanestudien visar att det inte finns några stora skillnader mellan olika kommuner. De vanligaste skälen till upphävande av strandskydd är skäl ett och fem i 7 kap. 18 c § MB. Rättsfallstudien visar på att varje fall är unikt och att det därför är svårt att dra några slutsatser om när skälen i MB kan anses uppfyllda. Studien visar också på att det ibland är svårbedömda rättsfall då det saknas rättspraxis inom vissa skäl.I intervjustudien blev resultatet något begränsat då ett fåtal kommuner svarade men av de svar vi fick in kan man utläsa att kommunerna generellt är positiva till den delen av den nya SOU:n som innebär en smidigare hantering av strandskyddet när en ny detaljplan införs i ett område där strandskyddet redan är upphävt. Från länsstyrelsens sida är man mer kritisk till förslaget.