Vid årsskiftet 2015 trädde en rad nya paragrafer i PBL i kraft, som för första gången reglerar exploateringsavtalens innehåll. De nya paragraferna ingår som ett led i politikens vilja att skapa en snabbare och enklare planprocess. Bland annat handlar det om att skapa transparens och en öppenhet så att en byggherre i förväg kan kalkylera sina kostnader, samtidigt som kommunen och dess invånare blir medvetna om konsekvenserna av exploateringsavtalet. Syftet med studien är att utreda hur begreppet "att vidta" i PBL 6:40 ska tolkas. Som metod i arbetet användes både en kvantitativ metod i form av enkäter och en kvalitativ metod i form av intervjuer. Enkäterna skickades ut till Sveriges 290 kommuner och fick en svarsfrekvens på 57 %. Intervjuer gjordes dels med fyra branschpersoner och dels med sju kommuner.

Resultatet visar att majoriteten av de svarande kommunerna anlägger allmän platsmark med kommunalt huvudmannaskap genom ett LOU-förfarande, då någon annan än kommunen äger marken. Däremot anger ett flertal kommuner att undantag kan göras för mindre arbeten. Några kommuner uppger att de gärna skulle byta arbetssätt till att exploatören anlägger och sedan lämnar över anläggningarna till kommunen, utan kostnad, i de fall därdet är lämpligt. Kommunerna är dock tveksamma till att byta arbetssätt till ett där exploatören anlägger och lämnar över, eftersom rättsläget är oklart. Resultatet visar tydligt att det finns en stor osäkerhet och förvirring kring begreppet "att vidta" och hur det ska tolkas såväl bland kommunens tjänstemän som bland de branschpersoner som intervjuats. Det framgår att ett upphandlingsförfarande ska användas då tröskelvärdet för byggentreprenader överskrids eller då ett gränsöverskridande intresse föreligger. I övriga fall är rättsläget högst oklart och det verkar inte bättre än att PBL 6:40och LOU hamnar på kollisionskurs, trots att dessa lagstiftningar ska harmonisera. Av den anledningen behövs ett förtydligande kring vad som verkligen gäller i lagen.

By the beginning of 2015 a couple of new articles in the Swedish Planning and Building Act (PBL) were introduced. For the first time in history there are specific sections that regulate Swedish development agreements. The purpose is the political will to create a faster and simpler planning process. Among other things it is about creating transparency and an openness in the procedure so that a constructor can calculate in advance their costs for a certain project. At the same time it is also about giving the municipality and its residents awareness of the consequences of the agreement. The purpose of this study is to straighten out how to interpret the notion "to institute" in PBL 6:40. The method used was both quantitative with a conducted survey and qualitative with interviews. The survey was sent to all 290 municipalities in Sweden and got a responserate of 57 %. Interviews were made with four persons in the trade and seven municipalities.

The results show that a majority of the Swedish municipalities construct public areas with municipal mandatorship, when the municipality does not own the land, with a public procurement according to the Swedish Act on Public Contracts (LOU). A couple of the municipalities admit that they make exceptions for contracts with minor monetary values. At the end of the day the civil servants of the municipalities are dubious about changing their work procedures, to one where the developer is allowed to construct, because the legal position is uncertain. The results also clearly show that there is, in general, a great insecurity and confusion about the notion "to institute" and its interpretation among both civil servants and persons in the trade. It appears that a public procurement should always be used when the trigger value is transcended or when there is a cross-border interest. In other cases the legal position is unclear and it seems that PBL 6:40 and LOU collide, even though these legalisations should exist in harmony. For that reason a clarification about how the interpretation should be done is needed in the law.