Sedan plan- och bygglagen infördes år 1987 har det varit möjligt att göra avsteg från huvudregeln om kommunalt huvudmannaskap i detaljplaner och istället använda enskilt huvudmannaskap. Ett enskilt huvudmannaskap kräver att särskilda skäl föreligger och bör därför motiveras väl i planbeskrivningen eftersom fastighetsägarna får överta ansvaret för anläggning, drift och underhåll av de allmänna platserna. Syftet med arbetet är att kartlägga i vilken omfattning särskilda skäl angetts som grund för enskilt huvudmannaskap i detaljplaner och i förekommande fall analysera om de överensstämmer med vad som sagts i förarbeten och gällande rättspraxis. Arbetet ska även ge svar på hur väl planbeskrivningen redovisar vem som ansvarar för utbyggnad av allmänna platser och vem som ansvarar för att ansöka om gemensamhetsanläggning. För att söka svar på frågorna har en kombination av juridisk, kvantitativ och kvalitativ metod använts. Samtliga kommuners hemsidor har besökts och resulterat i ett material på 173 stycken detaljplaner från 85 kommuner.

Resultatet visar att variationen kring hur ett enskilt huvudmannaskap redovisas i planhandlingarna är stor och i många fall bristfällig. Följande andel av planerna saknar redovisning av respektive fråga:

Särskilda skäl för enskilt huvudmannaskap: 48 % av planerna och 55 % av kommunerna

Ansvar för utbyggnad av allmän plats väg: 35 % av planerna

Ansvar för utbyggnad av allmän plats natur: 52 % av planerna

Ansvar för ansökan om gemensamhetsanläggning: 46 % av planerna

Studien visar även att kommuner med en befolkningsmängd på <30 000 invånare använder enskilt huvudmannaskap i större utsträckning är övriga. Arbetet visar också att kommuner med blocköverskridande politiskt styre är de som använder enskilt huvudmannaskap i störst utsträckning. Inget samband mellan en bra respektive dålig redovisning av särskilda skäl och hur redovisningen av genomförandefrågorna görs har påträffats. Sammanfattningsvis kan sägas att många av detaljplanerna inte uppfyller lagkraven i PBL, något som riskerar att göra det svårt för allmänheten att förstå vad planen kommer innebära.

Since the Planning and Building Act (ÄPBL) was imposed in year of 1987 it has been possible to make a deviation from the main rule about municipal mandate in local plans and instead exert private responsibility for public areas. To be able to use private responsibility for public areas special reasons are required and therefore needs to be well justified in the plan description since the property owners must assume the responsibility for construction, operation and maintenance of the public areas.The purpose with this study is to map in which extent special reasons has been stated as a reason for private responsibility for public areas in local plans and if so, analyze if these special reasons conform with what’s been said in preparatory work and present case law. The study will also answer how well the plan description show who’s responsible for the development of public areas to secure the administration of these. To seek the answers to these questions a combination of juridical, quantitative and qualitative methods have been used. All municipal websites have been reviewed and resulted in 173 local plans from 85 municipalities.

The result of the study shows that the variety of how private responsibility for public area in local plan is represented is large and in many cases deficient.How many local plans that are missing accounting of respective questions are presented below:

Special reasons for private responsibility for public areas: 48 % of the local plans and 55 % of the municipalities

Responsibility for development of public areas, roads: 35 % of the local plans

Responsibility for development of public areas, nature: 52 % of the local plans

Responsibility for the application for a joint facility: 46 % of the local plans

The study shows that municipalities with a population of <30 000 residents use private responsibility for public areas in greater extent than others. The study also shows that municipalities with multi-party governance are the ones that practice private responsibility for public areas in a greater extent. No connection between a good and a bad accounting of special reasons and how the accounting of the implementation issues is made have been found. To sum up we can conclude that many of the local plans does not meet the legal requirements in PBL, this involves risks that it will be difficult for the public to understand the consequences of a local plan.