Våld i hemmet är ett samhällsproblem i Sverige. Det klassas som ett folkhälsoproblem och statistik visar på att runt 5-10 procent av barnen i Sverige idag lever med våld i hemmet. Detta är alarmerande för samhället i stort och samtidigt viktig fakta för dem som arbetar med socialt utsatta människor. Flertalet av de barn som växer upp i ett våldspräglat hem klarar sig ändå bra. Detta är också viktig fakta för dem som arbetar med socialt utsatta människor. Men hur går det till? Vad är det som gör att individer som växer upp med våld i hemmet "klarar sig"? Hur hanterar de våldssituationerna och vad inverkar på deras återhämtning? Inom socialpedagogiken och socialt arbete är svaren på dessa frågor väsentliga på så sätt att de kan vara till hjälp i mötena med socialt utsatta individer men också i det hälsofrämjande arbete som socialpedagoger och socialarbetare står inför.

Syftet med studien är att skapa förståelse för hur individer som upplevt våld under uppväxten har hanterat våldssituationer och vad som kan ha inverkat på deras återhämtning. Genom intervjuer med två, numera vuxna, informanter som båda har vuxit upp med en förälder som utövat våld mot dem vill jag visa på olika individers minnen av sina strategier i våldssituationer och deras möjligheter till återhämtning. Därav använder jag begrepp som coping (att hantera påfrestande situationer), copingstrategier samt resiliens (återhämtning).

I min studie visar det sig att informanterna har använt sig av olika copingstrategier i våldssituationer under uppväxten. De har båda använt sig av såväl känslofokuserad coping där de har försökt undvika våldssituationen, som problemfokuserad coping i vilket de har försökt förekomma våldet genom att göra och agera för att förhindra att våld uppstår. Andra strategier som de har använt är till exempel att ta ansvar och skydda yngre syskon samt att uppsöka andra trygga arenor. Båda informanterna har, som en konsekvens av våldet, även lutat sig mot mer destruktiva strategier där de själva har utövat våld eller försökt begå självmord. I studien visar det sig också att informanterna har tagit hjälp av olika skyddsfaktorer under uppväxten som på olika sätt och med stor sannolikhet har haft inflytande på deras återhämtning. Släktingar, vänner och en fungerande skolgång kan vara exempel på faktorer som kan ha inverkat positivt på återhämtningen, likaså deras förståelse för våldet samt deras egna resurser och personliga egenskaper. Dessa skyddsfaktorer, i samspel med de copingstrategier som informanterna använt har med stor sannolikhet möjliggjort deras resiliens och hopp om livet. För idag lever de båda varsitt till synes bra liv.

Family violence is a social problem in Sweden. It is classified as being a problem in Swedes' general health condition and statistics show that about 5-10 percent of the Swedish children today grow up with family violence. This is alarming for society at large and at the same time important facts for those who work with socially exposed people. Many of the children who grow up in a home with family violence still manage. This is also important facts for those who work with socially exposed people. But how are they able to manage? What is it that makes people get through the family violence they grow up with? In what ways do they manage situations with violence and what is it that affects their resilience? The answers to these questions are essential within the social pedagogy and social work due to the fact that they can be helpful for professionals when encountering socially exposed people. But, the answers can also be helpful for social workers in any field when working with health promotion.

The aim with this study is to obtain understanding of how people who have experienced violence throughout their growth have dealt with violent situations and what the impacts can be that have caused their resilience. By interviewing two adult informants, both who have grown up with a parent who has abused them, my intention is to demonstrate (the memories of) their different strategies in violent situations and the possibilities of their resilience. I therefore use terms like coping (to deal with demanding situations), coping strategies and resilience (to recover).

In my study it appeared that the informants have used different coping strategies in violent situations throughout their growth. Both informants have used emotion-focused coping where they have tried to avoid the violent situation as well as problem-focused coping of which they have tried to forestall the violence by doing and acting in a way that prevent the violence from occurring. Other coping strategies that they have used are, for example, being responsible for and protective towards younger siblings, and finding other safe places and/or protective people. As a consequence of the violence, both informants have also used more destructive strategies where they have used violence against other people or tried to commit suicide. In the study it also appears that the informants, through their growth, have been helped by different protective factors of which in different ways and in all probability have influenced their resilience. Relatives, friends and a satisfying school attendance could be examples of factors that can be of advantage to the resilience, as well as their comprehension of the violence and their own resources and personal characteristics. These protective factors interplaying with the coping strategies that the informants have used have probably facilitated their resilience and their hope of a better life. Today both of them live, to all appearances, satisfying lives.