”Pojkkrisen”, pojkars lägre skolprestationer, verkar nästan ha blivit bortglömd i den stora ”kunskapskrisen”.  Inte heller är den specifikt svensk och har inte väckt lika häftiga reaktioner här som på en del andra håll. Förändrade könsskillnader i skolresultat kan inte förstås som ett till skolan begränsat fenomen, utan måste relateras till skeenden på strukturell och individuell nivå.  Både politisk intention och förändringar i övergripande strukturer har i vissa avseenden omformat genusordningen. Både den generella skolkrisen och ”pojkkrisen” rör sig runt ”kunskap” med den snäva innebörden ”skolämneskunskap” och relateras starkt till nationell och individuell ekonomisk stryka. Den sammanhållna obligatoriska skolan har även andra mål som handlar om många dimensioner av kunskap och förmåga att leva och fungera i ett samhälle. Jämlikhet och jämställdhet var från grundskolans start centrala mål och motiv för sådan kunskap. Ett problem i kriserna – både den generella och den specifika – verkar vara att ämneskunskap tenderar att presenteras som skolans enda mål, medan annan kunskap reduceras till ”stödfunktioner” (t ex ordning och reda).

Flickors skolprestationer har under lång tid varit något bättre i genomsnitt än pojkars. När en rad hinder för flickors utveckling tagits bort blir detta försprång tydligare. Huvudskälet till flickornas fördelar är inte överlägsna intellektuella förutsättningar, utan sannolikt att flickorna arbetar mer effektivt med det som behövs för att klara skolan. Man talar om ”antipluggkultur” hos pojkarna, men den kan också beskrivas som en rädsla för individuellt misslyckande vilken strukturellt fungerar som försvar för en maskulin maktordning. Skräck och förakt för svaghet som en del av traditionell maskulinitet kan därmed ses som en verksam mekanism i ”pojkkrisen” – och som en ingrediens i ”kunskapskrisen”.

Ett problem i arbete för jämställdhet – och jämlikhet – är att det är så mycket lättare att argumentera för en rörelse ”uppåt” i den hierarki man vill utplåna än motsvarande rörelse ”neråt”. Flickor kan i det existerande systemet att välja ”traditionellt manliga karriärvägar” och därmed nå positioner som inte var tillgängliga för ett par generationer sedan. Styrkan att använda sina möjligheter är lätt att hylla, men när vi gör det har vi samtidigt tappat bort en av kärnorna i jämställdhetstanken, att det är viktigt att platta ut hierarkin. Det går att bygga strukturer som långsiktigt motverkar snarare än förstärker denna tendens. Skolors elevsammansättning, former för undervisning och bedömning, tillgång till olika former av stöd kan utformas för att dämpa konkurrens och utslagning. Skolans utformning är dock ett uttryck för det samhälle den tjänar och därmed kan lösningen på problemen inte begränsas till skolan.