Bakgrund: Det råder idag en diskurs om att barn är kompetenta individer som förväntas vara framåt. Förväntan på att barn ska vara framåt kan bli problematiskt om pedagoger i förskola och förskoleklass inte ser till varje enskild individs personlighet och behov. Alla barn behöver inte vara framåt för att utvecklas och bli självständiga välmående individer.

Forskning pekar också på att de utagerande barnen får mer tid och resurser i förskola och förskoleklass än passiva barn. Orsakerna bakom barns passivitet har genom forskning visat sig bero på ärftlighet, miljö och det sociala klimatet. Det framgår också att barn kan utveckla ett passivt beteende genom en avsaknad av anknytning till sina omsorgsgivare. Pedagoger i förskola och förskoleklass har även de en avgörande roll för hur barn etablerar och skapar samhörighet till andra och hur de utvecklas i verksamheten. De stora barngrupperna och den låga personaltätheten bidrar däremot till sämre kontakt och dialoger mellan barn och pedagoger, vilka är nödvändiga för att barn ska kunna utveckla sin förmåga att kommunicera och samspela med andra. Vuxnas brist på närvaro och relation till barnen har visat sig vara ytterligare en bidragande orsak till att barn kan utveckla passivitet.

Syfte: Syftet med studien är att undersöka vilka erfarenheter pedagoger har av passiva barn i förskola och förskoleklass.

Metod: En kvalitativ undersökningsmetod har använts där nio pedagoger i förskola och förskoleklass har intervjuats. Genom att använda en kvalitativ studie kan man lättare förstå människors skilda resonemang och tankesätt, vilket inte hade varit möjligt i en kvantitativ undersökningsmetod i form av enkätundersökning. Valet av intervjuer som undersökningsmetod gjordes med hänsyn till den tidsbegränsning som var avsatt för studien. Om det hade funnits mer tid till förfogande skulle både intervju och observation varit ett alternativ. I en observation ges det möjlighet att utöver intervjun skapa sig en uppfattning om hur pedagogerna bemöter och arbetar med passiva barn i olika verksamheter.

Resultat: Studiens resultat visar att det i regel finns minst ett passivt barn i varje barngrupp. Pedagogerna beskriver de passiva barnen som tysta, avvaktande, tillbakadragna och nästan osynliga i barngruppen samt att de upplevs vara självgående och kravlösa. Samtliga pedagoger framhåller att alla barn inte behöver vara framåt och att alla måste få vara olika. Intervjupersonerna är även medvetna om sitt bemötande av passiva barn i verksamheterna.

Däremot framgick det att de passiva barnen inte ges lika mycket bekräftelse och tid som de utagerande barnen. En av orsakerna till att de passiva barnen får mindre uppmärksamhet i barngrupperna är de stora barngrupperna och den låga personaltätheten. För att skapa möjligheter för de passiva barnen i verksamheten anser samtliga pedagoger att man bör arbeta med att dela in barnen i mindre grupper vilket kan bidra med att de passiva barnen vågar ta mer plats.