I det svenska samhället har sedan ett tiotal år tillbaka ett nytt fenomen inträffat som innebär att samhället står inför en rad olika utmaningar. Detta har att göra med att antalet ensamkommande asylsökande flyktingbarn under 2000- talet ökat markant. Prognosen visar att antalet kommer att öka ytterligare under de närmaste åren. De ensamkommande flyktingbarnen är en särskilt socialt utsatt grupp i samhället då de tillsammans med saknad efter föräldrar och sitt hemland befinner sig i en ovisshet under asylprocessen. Många av barnen bär med sig svåra erfarenheter från krig, våld, övergrepp och svåra familjeförhållanden. Då de lämnat det som utgjort tryggheten och är ensamma i den nya miljön är den första tiden i landet särskilt viktig då den kan vara mycket kritisk. För att skapa trygghet i den nya situationen blir mottagandet och det stöd de erhåller under denna period mycket viktigt.

Mot bakgrund av ovanstående problemområde syns det angeläget att uppmärksamma ensamkommande flyktingbarns erfarenheter och berättelser varför studiens syfte var att studera ensamkommande flyktingbarns berättelser av det stöd de erhållit under asylprocessen men också vad som varit hindrande och främjande under denna tidsperiod. För att få en djupare förståelse för dessa barns erfarenheter har en kvalitativ ansats använts med semistrukturerade intervjuer. Studiens teoretiska utgångspunkt utgår från nätverksteori och socialt stöd. Datamaterialet har kodats, kategoriserats, tematiserats och analyserats utifrån tidigare forskning och ovan nämnda teoretiska perspektiv

Studiens resultat visar att det under asylprocessen främst är i HVB hemmet (hem för vård och boende) som barnens sociala nätverk finns, vilket bildar barnens sociala kontext och utgör den främsta källan till stöd. Det emotionella stödet genom goda relationer visar sig vara av betydelse, men även kommunikationen utgör en möjlighet att tillägna sig ett adekvat stöd. Detta visar att språket som sådant är av grundläggande betydelse. Det stöd det innebar att umgås med vänner och personal genom att delta i olika aktiviteter var viktigt. Detta medförde att barnen kunde vila genom att inte tänka på tidigare traumatiska erfarenheter

During the last 10 years, a new phenomena has become apparent in Swedish society causing it to face a line of new challenges. This is because of the total unaccompanied asylum-seeking children that has increased significantly during the 21st century. Estimates calculate that this number is going to increase even more during the next few years. These children are especially vulnerable as, at the same time missing their parents and their homeland, they find themselves in the middle of an uncertain asylum process. Many children carry with them difficult experiences of war, violence, abuse and tough family situations. As they have left what they know as security and are alone in a new environment, the first period of time in this country is of paramount importance as it can be crucial. To create a sense of security in this new situation, the reception and support they receive during this time is very important.

With this in mind, it seems important to pay attention to these unaccompanied asylum-seeking children's experiences and stories as the aim of this study was to examine their accounts of the support they had received during their asylum process, which aspects were a hindrance and which aspects were promotive during this time. To acquire a deeper understanding for these children's experiences, a qualitative approach was used with semi-structured interviews. The study's theoretical grounds used are network theory and social support. The data collected has been coded, categorized, thematized and analyzed based on previous research and the two aforementioned theoretical perspectives.

The results show that, during the asylum process, the children's social network is primarily in the HVB home, which forms the children's social context and constitutes the main source of support. The emotional support through good relationships is found to be significant but even communication constituted an opportunity to acquire adequate support. Language was shown as having fundamental importance. The support it meant to socialize with friends and personnel through participating in different activities was significant. This enabled the children to rest by not thinking about past traumatic experiences