En förskola för alla är ett begrepp som grundades 1985 och innebär bland annat att barn i behov av särskilt stöd har rätt att få det för att kunna inkluderas. En förskola för alla innebär också att man inte ska se barnet som problemet utan det är miljön som ska anpassas till barnets behov och förutsättningar. Tidigare skulle barnen anpassas till verksamheten. Man har gått från integrering till inkludering. Pedagoger är det vuxenstöd barnen har att tillgå i förskolan och deras arbete är att främja barns utveckling och lärande. Förskolans pedagoger lyder under förskolechefen och kommunen. Det ligger i deras ansvar att förse pedagoger samt barn med resurser och stöd för att kunna främja det enskilda barnets behov. Alla ges dock inte likvärdiga möjligheter vad gäller resurser. Dessutom har storleken på barngrupperna ökat samtidigt som personaltätheten minskar och det ställs allt högre krav på pedagoger vad gäller barns lärande och utveckling.

Syfte

Syftet med uppsatsen är att undersöka pedagogers perspektiv på en förskola för alla och hur de i detta hänseende förhåller sig till barn i behov av särskilt stöd. Undersökningen avgränsas med fem frågeställningar.

Metod

Undersökningen genomfördes med en kvalitativ studie i form av intervjuer. Åtta pedagoger inom Västra Götaland deltog i undersökningen. Intervjufrågorna höll en lägre standardisering för att fånga upp ett djupare perspektiv. Urvalet begränsades till Västra Götaland samt till pedagoger som arbetat minst ett år inom förskolan.

Resultat

Undersökningen visade att alla barn idag är välkomna till förskolan men vilket stöd och resurs de får för att inkluderas skiljer sig åt. Några pedagoger betonade vikten av att vara konkret, närvarande, reflekterande samt flexibel i strävan efter inkludering. De framhöll också betydelsen av att man inom arbetslaget arbetar utifrån samma mål när det gäller barn i behov av särskilt stöd. Även vikten av att få föräldrarna med sig poängterades. Utan deras stöd fick pedagogerna inte gå vidare med processen men några menade att de ändå arbetade vidare i det tysta inom förskolans väggar. Detta för att på bästa sätt tillgodose barns behov. Flera beskrev att de varierade storleken på barngruppen för att möta barns särskilda behov. Ibland valde man att arbeta med mindre grupper för att främja barns utveckling och ibland arbetade de med hela barngruppen när det var något som gynnade alla barns lärande och utveckling. Ett flertal pedagoger betonade även utbildningens betydelse för att kunna möta barns behov. Det som i och med detta kunde utläsas var ett förhållningssätt som skiljde sig åt och ett samband som kunde utläsas var utbildningens betydelse. De mest omfattande metoder som pedagogerna använde sig av för att främja barns utveckling inom olika aspekter var stöd i form av bild- och teckenstöd, sånger, rim och ramsor, mungympa och rörelsesamlingar. Vissa ansåg att de fick de stödinsatser som de efterfrågade medan andra hade mer negativa erfarenheter utav detta. Det fanns större möjligheter att möta barns behov och arbeta för inkludering om man gavs det stöd som krävdes. En informant gjorde denna liknelse i relation till den nya reviderade läroplanen: Man blir tillsagd att bygga en järnväg men man ges ingen räls. Pedagoger ska uppnå läroplansmålen men alla ges inte samma grund och möjlighet för att lyckas, vilket försvårar målet om en förskola för alla där alla barn ska känna sig välkomna, accepterade och inkluderade