Med utgångspunkt i begreppet autoetnografi reflekterar författaren över sin forskningsutvecklingunder fyrtio år och relaterar detta till allmänna vetenskapsdiskussioner. Ett subjektivtforskningsideal och val av forskningsämnen problematiseras. Forskningsetiskahänsyn måste tas när man har med levande människor att göra. Relationen mellan forskningoch politik blir viktig att diskutera vid studier av samhällsrelevanta frågeställningar.Principiella tankar framförs kring frågan om att efter en tid återvända till tidigare forskningsfält,”återvändandets etnografi”. Vilka nya forskningsresultat kan vinnas?