Bakgrund:

Omsorgs- och rutinsituationer är viktiga hörnstenar i arbetet med de yngsta barnen på förskolan. Trygga miljöer där barnen och pedagogerna samspelar betyder mycket för barnens utveckling, men hinner barn och pedagoger interagera i den utsträckning som vore önskvärd? Om inte, vad är det då som hindrar dem? I vår studie ville vi ta reda på hur samspel sker inom ett av dessa områden och valde ut tamburen med av- och påklädning, som den arena vi ville undersöka närmare.

Syfte:

Vårt syfte med arbetet var att se hur små barns samspel ser ut och hur denna interaktion kommer till uttryck i tamburen. De frågeställningar vi valde var:

 På vilket sätt uttrycker de yngsta barnen en vilja eller ovilja till samspel i tamburen?

 På vilket sätt medverkar pedagogen i samspelet mellan barnen?

Metod:

Vårt resultat bygger på en observationsstudie där vi valde att genomföra videoobservationer på en avdelning vid fem olika tillfällen och samtidigt komplettera dessa genom att skriva ner vad vi såg för hand. Av de barn som filmades var ingen äldre än två år och alla gick på samma avdelning. Tillsammans ger detta en kvalitativ studie där vi kunde analysera resultatet genom att titta på filmerna upprepade gånger och skapa oss en bild av hur samspel ser ut bland de yngsta barnen. Vi har jämfört våra egna observationer med den forskning som redovisats i arbetet för att kunna besvara våra frågeställningar.

Resultat:

Resultatet visade att blickar och kroppsspråk var de samspelsverktyg som användes mest bland de små barnen på förskolan. De imiterade även varandra och de vuxnas samspelssätt för att kommunicera med varandra. Pedagogerna fungerade i stor utsträckning som en förebild för barnen i deras samspel och gav bekräftelse och stöd. Vi kom också fram till att lugna situationer gynnar samspelet i tamburen, både mellan barn - barn och mellan barn - pedagog.