I fritidspedagogens pedagogiska uppdrag ingår arbetet med att utveckla barns självkänsla som en viktig beståndsdel. Självkänsla är dock ett begrepp med många tolkningsmöjligheter och det kan finnas en risk i att uppdraget uppfattas väldigt godtyckligt och därmed påverka barnens hälsa. Syftet med studien är att forska i fritidspedagogers uppfattningar om begreppet självkänsla. Hur de beskriver sin arbetssituation och sina arbetsmetoder för att stärka barnens självkänsla. Metoden som används för datainsamling är kvalitativt abduktiv och utgörs av kvalitativa halvstrukturerade intervjuer med inspiration av den fenomenografiska ansatsen. Den teoretiska bakgrunden utgår från Marit Johnsons avhandling med en dynamisk definition av inre och yttre självkänsla. Denna visar på ett samspel mellan människans inre emotionella behov och yttre behov av att prestera. Resultatet som består av nio intervjuade fritids-pedagogers uppfattningar om självkänsla analyseras utifrån teoribakgrunden och skolans styrdokument. Av resultatet framkommer ett utfallsrum av sju beskrivningskategorier som utgör informanternas uppfattningar om självkänsla. Arbetsmetoderna redovisas även de i ett avgränsat utfallsrum av fyra beskrivningskategorier. Dessa ställs sedan i relation till varandra för att visa på samband mellan begreppslig uppfattning och praktik. Johnsons dynamiska modell öppnar för tolkningar som belyser problem i pedagogens förhållningsätt till barn med låg inre självkänsla där exempelvis beröm paradoxalt nog kan leda till en förstärkning av barnets negativa självbild. Studien belyser också problematiken för barn som inte passar in i skolans normer och hur fritidspedagogens förhållningssätt påverkar de barnens självkänsla.