När man arbetar med KBT, Kognitiv beteendeterapi, så får man alltid reda på hur effektiv metoden är och att den fungerar mot de allra flesta problembeteenden. Däremot har jag många gånger haft diskussioner med kollegor om möjligheten/omöjligheten att jobba med "hjärta" när man använder sig av den metoden. En händelse med en introvert flicka fick mig att fundera mer på allvar vad det var vi höll på med. Syftet med min studie är att beskriva behandlingsalliansens betydelse vid genomförandet av KBT. Frågeställningarna var: Upplever eleverna att det finns olika personaltyper? Hur upplever eleverna att de olika personaltyperna utför KBT-behandlingen? Hur upplever eleverna att de olika personaltyperna värdesätter och arbetar för behandlingsalliansen? Jag har använt mig av en kvalitativ studie med intervjuer. Detta för att det är mest lämpligt eftersom denna metod syftar till att ge kvalitativ empiri. Att jag har valt intervjuer beror på att detta görs för att tolka människors upplevelse och livsvärld. Min teoretiska utgångspunkt har varit den hermeneutiska då det är en forskningsansats med tolkning som analysredskap. Jag har intervjuat 8 flickor som varit placerade på en §12- institution som genomfört och avslutat sin behandling. Deras uppfattning är att man kan dela in personalen i två olika typer: De känsliga och de okänsliga. De kan beskriva hur de olika typerna bedriver behandlingen och ett huvuddrag är att de gör samma sak men på så olika sätt. De upplever att empatin är det som är det viktigaste hos en personal. En empatisk behandlingspersonal innebär att klienten känner sig sedd och förstådd och att de som tar hand om dom verkligen bryr sig. Studien visar att handledning och kommunikation över huvud taget är den viktigaste ingrediensen för att personalen ska kunna möta klienten på ett professionellt sätt.