Staten har överlåtit den statliga kontrollen till enskilda tjänstemän, vilket betyder att staten har begränsad insyn i hur den kontrollen bedrivs. Information om granskarnas genomförande och utfall är av den anledningen nödvändig. Länsstyrelsen har på regional nivå ett tillsynsuppdrag över den kommunala socialtjänsten. Den här studien riktar intresset mot tjänstemännen på länsstyrelserna som gör tillsynsbesök och beviljar tillstånd för enskilda verksamheter för barn och ungdomar. De huvudsakliga tre frågeställningarna är; Hur tolkar socialkonsulenterna lagstiftning och politiska direktiv samt genomför sin tillsynsutövning, d.v.s. hur ser de på det som ska göras och vad gör de? Vad utgör själva kontrollen i tillsynsbesök? Framkommer det regionala likheter/skillnader? Mina metoder bestod av en intervju med en socialkonsulent och 21 telefonintervjuer med en socialkonsulent på varje lässtyrelse. I studien har använts Lipsky's (1980) närbyråkratiska perspektiv. De huvudsakliga slutsatserna är; Trots gemensamma riktlinjer upplever socialkonsulterna svårigheter att göra bedömningar. Ibland sker det ingen tillsyn, vilket innebär att alla politiska besluten inte blir genomförda, samt att rättssäkerheten är hotad. Det som kan utgöra själva kontrollen är underlaget till tillståndsbeviljandet. Inom ramen för regionala olikheter finns likheter; Länsstyrelserna är relativt nöjda med ramlagen, socialtjänstlagen. De flesta länsstyrelser anser det vara svårt att bevilja tillstånd till hvb. Nästan alla socialkonsulenter är socionomer, förutom två socialpedagoger.