Vårt syfte med undersökningen är att undersöka hur de diskursiva praktikerna ser ut för terrorrapporteringen på 1970, 1980 och 2000-talet, vi kommer särskilt att fokusera på beroendeförhållandet mellan terrorism och massmedier. Vi har valt ut tre terrordåd, München 1972, Lockerbie 1988 samt World Trade Center 2001. Vid varje terrordåd har vi tagit två artiklar vardera från tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska dagbladet. Det blir totalt arton artiklar som vi har använt oss av. Terrorism lever i ett beroendeförhållande till massmedia. Om massmedia skulle sluta rapportera om terrordåd skulle terroraktioner förlora sitt värde för terroristerna som deras huvudsakliga kommunikationsform. Eftersom journalister oftast befinner sig i samma sociala kontext som sina läsare skriver de om händelser ur den kontext som vi är vana vid. Detta innebär att manuset redan är färdigskrivet då olika terrorattacker sker, terroristerna behöver bara addera våldet. Terrordåd är deras sätt att tvinga allmänheten och omvärlden att lyssna på dem. Ett annat resultat som vi kommit fram till är att terrorister ofta likställs med araber och muslimer. I München var det palestinska gerillamän, i Lockerbie "den islamiska revolutionens väktare" och i World Trade Center "militanta muslimer" och al Qaida. Ett annat huvudresultat är att offren oftare beskrivs som individer än vad terroristerna gör. Undantaget är Usama bin Ladin som själv fick stå som aktör för attentatet mot World Trade Center.