The Swedish national cadastral index map administrated by Lantmäteriet contains deficiencies in the positional accuracy of property boundaries. These deficiencies affect several parts of society and hinders progress toward a digital urban development process. Using modern methods, Lantmäteriet aims to accelerate the digital transition and is currently exploring the possibility of enlisting the public's help to collect property information through crowdsourcing.

This thesis aims to clarify how property law legislation should be applied when handling information collected through crowdsourcing, with a focus on property boundary markers. This is investigated through a legal dogmatic method, investigating primarily the Swedish Real Property Formation Act (1970:988), Real Property Register Act (2000:224), and the Real Property Register Ordinance (2000:308). Furthermore, the practical opportunities and risks associated with crowdsourcing, as perceived by professionals in the geodata sector, are examined through a qualitative interview-based method.

The study shows that there are no legal obstacles to this type of information collection. However, Lantmäteriet has a clear legal responsibility to insert and remove information in the real property register and must therefore ensure the legal certainty and quality of the information.

The authors of this thesis conclude that there need to be clear considerations regarding when it is appropriate to use crowdsourcing to achieve legal certainty.

Lantmäteriets digitala registerkarta innehåller brister i lägesnoggrannheten för fastighetsgränser. Detta är en problematik som påverkar flera delar av samhället och är ett hinder i arbetet mot en digital samhällsbyggnadsprocess. Genom moderna metoder vill Lantmäteriet öka takten i den digitala omställningen och undersöker nu möjligheten att ta hjälp av allmänheten för att samla in fastighetsinformation, genom så kallad crowdsourcing.

Denna uppsats syftar till att klargöra hur den fastighetsrättsliga lagstiftningen ska tillämpas vid hantering av information som samlats in genom crowdsourcing, med fokus på fastighetsgränsmarkeringar. Detta utreds genom en rättsdogmatisk metod med huvudsaklig utgångspunkt i fastighetsbildningslagen (1970:988), lagen om fastighetsregister (2000:224) samt förordningen om fastighetsregister (2000:308).

Vidare undersöks vilka praktiska möjligheter och risker som crowdsourcing kan medföra enligt yrkesverksamma inom geodatasektorn, genom en kvalitativ intervjubaserad metod.Studien visar att inga fastighetsjuridiska hinder för denna typ av informationsinsamling råder. Däremot har Lantmäterimyndigheterna ett tydligt juridiskt ensamansvar att föra in och ta bort information i fastighetsregistret och måste således garantera rättssäkerheten och kvaliteten i informationen.

Författarna menar därför att det krävs tydliga avväganden kring när det är lämpligt att använda crowdsourcing för att i dagsläget nå ett rättssäkert resultat.