Kriminalitet är idag en aktuell samhällsfråga och enligt forskning löper individer med NPF-diagnos större risk att begå kriminella handlingar. Den forskning och kunskap som finns gällande individer och NPF-diagnoser har främst fokus mot män. Av den anledningen har vi valt att studera det brottsförebyggande arbetet relaterat till kriminalitet hos unga kvinnor med NPF-diagnos, för att få en ökad kunskap kring vilket stöd det finns för dessa kvinnor och vad som behöver utvecklas.

För att samla in det empiriska materialet har vi använt oss av en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer och intervjuat professionella som har kontakt med målgruppen. Individerna vi intervjuade har följande yrkestitlar: två fältsekreterare på enheten för familjestöd, socialpedagog som arbetat med ungdomar i 25 år, behandlingspedagog på ett SiS-boende, enhetschef på ett LSS-boende och socialsekreterare på enheten för barn och unga.

Resultatet visar att kvinnor med NPF-diagnos är en mer osynlig grupp än män med samma diagnos, vilket leder till att de blir senare diagnostiserade samt får senare hjälp att hantera sin diagnos. Detta trots att deras diagnos är en lika stor riskfaktor för att begå kriminella handlingar. Okunskap och mindre forskning kring kvinnor och NPF-diagnos har lett till att det inte, i samma utsträckning som för män, finns evidensbaserade insatser för att hjälpa kvinnorna hantera sin diagnos och undvika att hamna i kriminalitet.

Den insamlade empirin påvisar att det behöver utvecklas mer samverkan och framförallt i låg ålder jobba inkluderande och förebyggande med dessa individer, för att de ska lära sig att hantera sin diagnos.