Ensamhet är ett fenomen med många olika uttryck, särskilt under livsförändrande perioder som att lämna ett tidigare liv i missbruk. Studiens syfte är att genom en hermeneutisk ansats undersöka och få en djupare förståelse för upplevelser och erfarenheter kring ensamhetens uttryck i uppbrottsprocessen. För detta ändamål genomförs två individuella intervjuer samt en gruppintervju med tre deltagare.

Respondenterna består av två kvinnor och tre män med varierade erfarenheter av att lämna ett missbruk, och idag hjälper andra i liknande situation. En narrativ analys genomförs, där empirin analyseras med hjälp av tidigare forskning samt begreppen stigma, erkännande och gemenskap. Analysen visar att ensamhet inte enbart uppstår i samband med att missbrukets lämnas, utan att den blir påtagligt när substanserna inte längre dämpar känslorna. Studien omfattar även ensamhetens roller från barndom till nutid och identifierar faktorer som mildrar och stärker ensamhet. Faktorer som mildrar ensamhet inkluderar gemenskap med andra i liknande situationer, etablerade rutiner och sociala nätverk. Dessa nätverk erbjuder tillhörighet och förståelse. Erkännande från samhället och närmiljön, samt återupprättade band till familj och vänner, spelar också en roll. Negativa erfarenheter, såsom brist på stöd från myndigheter och att känna sig osynliggjort, förstärker känslan av ensamhet.

Studien visar att ensamhet kan vara en nödvändig del av återhämtningen, då den ger tid för självreflektion och bearbetning av tidigare trauman. Resultaten belyser olika dimensioner av ensamhet, från upplevelser under missbruket till nödvändig ensamhet under återhämtning och existentiell ensamhet. Betydelsen av ensamhetserfarenheter idag framhäver behovet av självreflektion och stödjande gemenskaper för återhämtning.