Bakgrund:

Diabetes mellitus är en folksjukdom, som behandlas olika beroende på typ av diabetes. Personer i livets slutskede får enligt vårdprogram god vård för att lindra besvärande symtom. Diabetes mellitus ingår ofta i samsjuklighet. Denna komplexa bild för personer med diabetes mellitus i livets slutskede kan orsaka vårdlidande.

Syfte:

Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva hälso- och sjukvårdspersonalens perspektiv på diabetesvård vid livets slutskede.

Metod:

14 artiklar med kvalitativ och kvantitativ metod används i denna systematiska litteraturöversikt med integrativ metod som är anpassad för forskning inom ett begränsat område och för en djupare förståelse av fenomenet. Metoden utgår ifrån följande fem steg: problemidentifiering, litteratursökning, datautvärdering som innehåller kvalitetsgranskning, dataanalys och till sist presentation av resultatet genom en illustration av resultatet.

Resultat:

Samtlig vård och omvårdnad bör vara personcentrerad för att undvika vårdlidande och öka personers livskvalitet. Samsjuklighet är vanligt förekommande vid diabetes mellitus i livets slutskede, vilket ökar komplexiteten i vård och omvårdnad. Hälso- och sjukvårdspersonal uppger behov av kunskap, samordning och riktlinjer gällande vård och omvårdnad för denna patientgrupp. Värdet av brytpunktssamtal tydliggörs av hälso- och sjukvårdspersonal för att personen med diabetes mellitus och dennes närstående kan känna sig delaktiga i vård och omvårdnad. Riktlinjer och tydliga brytpunktsamtal möjliggör för hälso- och sjukvårdspersonal att ge personcentrerad vård. Det framkom att flera olika strategier används för att mäta blodglukosnivå, där olika mål för blodglukosnivåer uppges.I

ngen samstämmighet framkom om hur blodglukosnivå skall mätas eller hur ofta. I resultatet framkom ingen samstämmighet om hur blodglukossänkande läkemedel skall användas vid vård i livets slutskede.

Slutsats:

Efter att ha studerat detta fenomen har vi fått fram en slutsats att det behövs mer forskning i detta fenomen. Mer forskning skapar möjlighet för diabetessjuksköterskor och diabetesläkare att tydliggöra omvårdnadsåtgärder för hälso- och sjukvårdspersonal som vårdar personer med diabetes mellitus som är i livets slutskede. Om riktlinjer finns för diabetesvård i livets slutskede skulle personer med diabetes mellitus troligen uppleva mert rygghet och minskat vårdlidande.

Background:

Diabetes mellitus is a common disease which is treated differently depending on the type of diabetes. Persons at the end of life receive care according to guidelines such as to relieve complex symptoms. Persons suffering from diabetes mellitus at the end of life may have severe symptoms that are challenging for healthcare professionals to manage and alleviate. This complexity requires the competence of healthcare professionals to be able to provide quality of care.

Aim:

The aim was to describe the healthcare professionals' perspective on end-of-life diabetes care.

Method:

14 articles with both qualitative and quantitative methods were used in this systematic literature review. An integrative approach was used, which is suitable for research in a limited area for a deeper understanding of the phenomenon. The method is based on the following five steps; problem identification, literature search, data evaluation which includes a review of the quality, data analysis, and finally a presentation of the result through an illustration of the synthesis of the result.

Results:

All treatment and care should be person-centered to avoid suffering and increase a person’s quality of life. Healthcare professionals’ perceptions consisted of the need for knowledge, coordination, and guidelines regarding care and treatment for persons with diabetes mellitus at the end of life. The value and need of breakpoint conversations are important. The person with diabetes mellitus and their relatives can be involved in care and treatment. Guidelines and a clear breakpoint conversation enable healthcare professionals to provide person-centered care.

It emerged that several different strategies were used to measure blood glucose levels. Noconsensus emerged on how blood glucose levels should be measured or how often. The results also showed a lack of consensus regarding choosing blood glucose-lowering drugs for end-of-life care.

Conclusion:

After studying this phenomenon, we have come to the conclusion that more research is needed into this phenomenon. More research creates opportunities for diabetes nurses and diabetes doctors to clearly make nursing interventions for people with diabetes mellitus who are at the end of life. If guidelines exist for diabetes care at the end of life, people with diabetes mellitus would probably experience more security and reduced care suffering.