Juli 2022 trädde en ny lagändring (Prop. 2021/22:178) i kraft för att stärka barnets bästa när vård enligt LVU (SFS 1990:52) upphör.

Huvudsyftet med föreliggande studie var att undersöka socialsekreterares upplevelse om lagändringen stärkt barnets bästa och om barnets delaktighet ökat. Ytterligare undersöktes aktörers och faktorers inverkan på barnets bästa och delaktighet vid upphörande av LVU-vård. Utifrån deduktiv ansats med teoretiska utgångspunkter såsom barnets delaktighet, agency samt tidigare forskning om barnets bästa och skydd. Föreliggande studie genomfördes med en kvantitativ forskningsstrategi. En totalundersökning av Sveriges 290 kommuner utfördes med en tvärsnittsdesign med enkäter som datainsamlingsverktyg. Deskriptiv analys samt oberoende t-test av data gjordes med programmet IBM SPSS version. 29. Totalt analyserades 85 respondenters svar. Majoriteten uppgav att de hade en socionomutbildning (89,4%) och arbetar som socialsekreterare (68,2%). Medelvärdet av yrkeserfarenheten av LVU-ärenden var 11,14 år (SA 8,9).

Studiens resultat visar att majoriteten upplever sig bekanta med lagändringen, att lagändringen stärkt barnets bästa samt att familjehemsplacerade barns delaktighet ökat till följd av lagändringen i LVU. Faktorer såsom lagkrav, organisatoriska förutsättningar och kunskaper om barnets bästa behöver arbetas vidare med för att säkerställa barnets bästa när LVU-vård upphör. Barnet är den aktörs åsikter som tillskrivs i högst grad när vård enligt LVU upphör. Resultat som är i linje med tidigare forskning visar att barns delaktighet är i hög grad vid att bli lyssnade till, få stöd att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade. Delaktigheten minskar vid inflytande och delat ansvar vid beslutsprocesser. Slutligen impliceras att barns agency begränsas av barnets mognad.