I denna kvalitativa studie utforskas hur socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd använder sitt handlingsutrymme för att integrera barnperspektivet i sitt arbete. Data har samlats in med hjälp av semistrukturerade intervjuer och sedan analyserats med hjälp av Michael Lipskys teori om gräsrotsbyråkraters handlingsutrymme samt Anders Jönssons tremunksmodell.

Studien visar att socialsekreterare står inför betydande utmaningar relaterade till standardisering och organisatoriska begränsningar, vilket påverkar deras förmåga att implementera barnperspektivet fullt ut. Resultaten indikerar att barnperspektivet ofta reduceras till att hantera barns grundläggande ekonomiska behov genom riksnormen, vilket inte fullt ut speglar barnkonventionens intentioner om barns delaktighet. Empirin visar att socialsekreterares handlingsutrymme är begränsat av stränga riktlinjer och organisatoriska förväntningar, vilket hindrar dem från att göra mer individuellt anpassade bedömningar. Trots dessa begränsningar finns det en strävan hos socialsekreterare att hitta kreativa lösningar för att stödja barn i utsatta situationer.

Studien belyser behovet av policyförändringar och utbildningsinsatser för att stärka barnperspektivet i socialt arbete, samt att ge socialsekreterare större handlingsutrymme för att främja barns delaktighet och välbefinnande i beslutsprocesser relaterade till ekonomiskt bistånd.