I denna studie undersöker vi hur intervjuade lärare i årskurs 1-3 förhåller sig till elevers individuella religiösa erfarenheter och praktiker i undervisningen samt vilka möjligheter och begränsningar lärare upplever med avseende på elevernas religiösa erfarenheter och praktiker. Skolan har genomgått flera förändringar och blivit alltmer mångkulturell. I och med denna utveckling möter lärare ökade utmaningen när de navigerar genom elevers religiösa erfarenheter och praktiker i förhållande till styrdokument och egna värderingar. Vi anser det således relevant att få syn på hur lärare navigerar och förhåller sig till elevers olika religiösa övertygelser och praktiker samt lyfta eventuella möjligheter och begränsningar som kan uppstå i dessa möten.

Studien är av kvalitativ ansats med interjuer som metod för empiriproduktion. Empirin består av lärarintervjuer. Empirin har analyserats med hjälp av en tematisk analys. Studiens resultat illustrerar språkets betydelse i bland annat främjandet av trygga klassrum. Hur tryggt klassrummet är har betydelse för lärandemiljön och minimerar risken för kränkande handlingar. Vidare framkommer läromedel som en betydande faktor och redskap i kombination med samtal. Läromedlen som används i religionsundervisningen bör granskas och lärare bör vara medvetna om språket som används i undervisningen för att undvika normaliserad och reduktionistisk kunskap.

Lärare ställs i dilemman och utmaningar av att balansera undervisningen i religion med avseende till elevernas religiösa praktiker och erfarenheter. Det krävs att lärarna har goda ämneskunskaper, förmåga att anpassa undervisningen och föra dialoger med elever och vårdnadshavare för att skapa en inkluderande lärandemiljö. Vidare ses ett behov av att definiera när en religiös praktik är av exkluderande karaktär. Avslutningsvis framgår potential och förbättringsområden i religionsundervisningen med inspiration från länder som Indien.