Cirka var femte kvinna upplever upprepat och systematiskt våld i nära relationer, medan över hälften av alla kvinnor upplever någon form av våld efter sin 15-årsdag (NCK, 2015; Carsbring, Ekbrand, Strid, & Westerstrand, 2022). Förutom skyddat boende kan våldsutsatta kvinnor erbjudas flera insatser som utgör betydande ingrepp i deras liv. Trots ökad uppmärksamhet för våld i nära relation, visar forskning hur samhällets skyddsnät, ett betydande antal nya stödkontakter samt begränsade sociala nätverk också kan bidra till en förstärkt ensamhet.

Denna studie syftar till att fördjupa förståelsen för hur kvinnojourer upplever att samhällets stödsystem bidrar till att ensamgöra våldsutsatta kvinnor. Genom semistrukturerade intervjuer med fem kvinnor som besitter olika arbetsroller inom kvinnojour och skyddat boende analyserades empirin med hjälp av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori och begrepp ensamhet och ensamgörande samt handlingsutrymme.

Resultaten indikerar att våldsutsatta kvinnor ofta känner sig ensamma och att denna ensamhet utgör en allvarlig riskfaktor som kan driva dem tillbaka till den våldsamma relationen. Kvinnojourerna erbjuder olika former av stöd så som praktiskt, medmänskligt och individanpassat, för att mildra kvinnornas känsla av ensamhet samt stärka deras självkänsla och självständighet. Trots dessa insatser möter kvinnojourer flera utmaningar när det gäller att hantera fördomar, bristfälligt bemötande och kunskap från samhällets institutioner. Det är avgörande att adressera dessa hinder för att effektivt stödja våldsutsatta kvinnor och motverka känslan av ensamhet.