Den neuropsykiatriska diagnosmanualen är ett trubbigt verktyg och saknar dessutom – i de flesta fall – ett individuellt perspektiv på de drabbade barnens situation. Att inte erkänna att människors erfarenheter och upplevelser skiljer sig åt, riskerar att marginalisera barn och unga. Vi behöver förstå att unga som försöker leva upp till vuxensamhällets förväntningar äger förmågor och egenskaper som behöver vårt skydd.

Tyvärr lägger psykologer inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och andra privata mottagningar för ADHD en stor del av sin tid på att utreda de lidande barnen, istället för att erbjuda terapi och stöd till både barn och vårdgivare. Föräldrar som i stället erbjuds hjälp att se sitt barn som en unik individ, utan den normativa bilden av önskvärt beteende, kan öka sin empatiska förmåga och sin tillit till barnet.