Bakgrund: Det här är en ekokritisk analys av science fiction-romanen Där världen heter skog av Ursula K Le Guin. Tiden vi lever i kräver att vi uppmärksammar det tillstånd planeten befinner sig i och att vi intresserar oss för hur människor kan förbättra relationen med sin omgivning. Ekokritik är ett sätt att läsa skönlitterära verk så att man uppmärksammar samspel mellan natur och kultur, men framförallt hur naturen berättas fram.

Syfte: Studien undersöker villkoren för mänskligt varande och hur detta kan relateras till synen man har på mänsklig respektive icke-mänsklig omvärld.

Metod: Ekokritisk metod handlar om läsning och tolkning av det lästa. Jag använder mig av uppmärksam läsning som närläsningsmetod där representationen av det mänskliga och det icke-mänskliga fokuseras, men också hur relationerna med det mänskliga respektive ickemänskliga utvecklas. För att undersöka texten använder jag också delar av narratologisk analysmetod med fokus på tempus och modus.

Resultat: Min slutsats är att den syn på naturen som de fokaliserade romanpersonerna berättar fram också i hög grad påverkar hur deras relationer med såväl det mänskliga som det ickemänskliga i deras omvärld utvecklas. Synen på naturen är en central del av den mänskliga kulturen och de relationer vi har med vår mänskliga respektive icke-mänskliga omgivning