År 2020 var året som världen drabbades av coronapandemin. Många miljoner människoöden kom att drabbas av och lida svårt under pandemin. För att försöka få stopp på smittspridningen infördes besöksrestriktioner vilket innebar att anhöriga inte kunde besöka närstående på sjukhus och vårdinrättningar. Isolering och ensamhet gav upphov till lidande för både närstående och dem de stod nära.Syftet med studien var att beskriva anhörigas upplevelser under coronapandemin. Studien är en kvalitativ litteraturbaserad studie vilket innebär att den har fokus på människors upplevelser. Resultatet visar att närstående under coronapandemin upplevde rädsla för att nära och kära skulle drabbas av COVID-19 och att omsorgen då skulle brista. Närstående oroade sig över att den påtvingade separationen skulle leda till att deras nära skulle känna sig ensamma. Resultatet visar också hur den pressade vårdsituationen ledde till bristande kommunikation i kontakten med vård och omsorg. Närstående upplevde bristen på information och medicinska uppdateringar som problematisk och kommunikationsbristen ledde till att de kände sig exkluderade från vården och omsorgen och att deras identitet tagits ifrån dem. Vid livets slut upplevdes sorg och restriktioner gjorde att det sista avskedet kändes som begränsat. Att inte få ta ett sista avsked kom att påverka sorgeprocessen. De som hade närstående i livets slutskede och inte gavs tillträde upplevde sorg över förlorad tid tillsammans. Känslan av att vara utanför plågade liksom att inte kunna vara närvarande och att inte kunna hålla sin närstående i handen. Känslor för personalen var tudelade, en del uppfattade personalen som stressad och ovillig att prata medan andra upplevde hur personalen verkligen försökte att bistå dem. I de fall kommunikationen upplevdes fungera kände närstående sig bekräftade och sedda. Dialogen med sjuksköterskan hade betydelse för tillit till att deras närståendes behov tillgodosågs. Sjuksköterskans empatiska förmåga var viktig för närståendes sorgeprocess och känsla av värdighet. Närstående ville bli erkända som den betydelsefulla del de var i deras närståendes liv.Studien syftar till att ge sjuksköterskan kunskap om närståendes upplevelser i tid av pandemi för att kunna möta närstående vilka behöver beaktas för en fungerande personcentrerad vård.

Background: The corona pandemic led to visiting restrictions which means that relatives were involuntarily separated from their loved ones, creating suffering for both parties. The nurse has an important social responsibility to see and include relatives in the person-centered care. Aim: To describe the relatives’ experience of being close during the corona pandemic. Method: A qualitative literature-based study. The articles were searched in the CINAHL and PubMed databases, which after analysis according to Friberg’s 5-step model resulted in tenselected articles which constitute the result. Results: The literature-based study resulted in 3 themes; Powerlessness and frustration during the corona pandemic, Loss and grief in time of COVID-19, Feeling of gratitude and dignity during the pandemic and 8 sub-themes; Fear of loved ones, Separation and bereavement, Lack of time affected the communication, Lost identity, Limited farewell, Lost time at the end of life, Having trust in care staff, Being confirmed as a relative. Relatives experienced a loss of contact with care during the corona pandemic. The nurse's empathic ability was important and made a difference, especially in cases of death. The next of kin wants to be recognized by the nurse as the significant part they are in their loved ones' lives and the person-centered care.Conclusion: The relatives' experience of being able to participate and be present in their loved one's care is something the nurse should consider and encourage as an important part of the person-centered care.