Uppsatsen undersöker syntaktiska utvecklingsnivåer hos vuxna inlärare som läser svenska som andraspråk på grundläggande nivå och den omfattar alla fyra delkurser som ingår i den utbildningsnivån. Studien utgår ifrån Pienemanns processbarhetsteorin och analyserar vilka syntaktiska strukturer inlärare processar på de fyra delkurserna. För att kunna fastställa inlärarnas nivåer tillämpas Pienemanns the emergency criterion. Vidare undersöker studien variation av bisatser och bisatsinledare i de fyra kurserna samt placeringen av satsadverbialet inte i underordnade satser. Studiens resultat visar att ju högre kurser inlärare läser desto högre PT-nivå de når, att adverbiella bisatser och nominala att-bisatser är dominanta i inlärares lösningar och att attributiva bisatser används minst frekvent på alla delkurser. Undersökningen visar dessutom att bisatsinledare att, som, när, om och eftersom används med högst frekvens i skriftlig produktion. När det kommer till placering av satsadverbialet inte visar resultatet att inlärare lär sig att placera negationen i huvudsatser först medan grammatisk korrekt placering av negationen i underordnade satser kommer efter. Den syntaktiska analysen av de fyra delkurserna visar att inlärares språkutveckling tar en betydelsefull sats mellan delkurs 2 och delkurs 3, eftersom det finns en väsentlig ökning av både variation i och antal av underordnade satser och bisatsinledare. Trots att ett stort antal inlärare har visat prov på behärskning av avancerade konstruktioner, som samtidigt är markerade i svenska, finns det exempel i form av avvikelser som tyder på att inlärare fortfarande processar de konstruktionerna