Ungdomsbrottsligheten i Sverige har sedan 1900-talet benämnts som ett samhällsproblem. För att hindra brottsutvecklingen och förebygga ungdomsbrottslighet finns indikation på att samverkan mellan polisen och socialtjänsten är nödvändig. Sekretesslagstiftningen har lyfts fram som en begränsande faktor avseende samverkan och anses som ett hinder i det brottsförebyggande arbetet. Syftet med studien var därav att undersöka utifrån polis- och socialtjänstemäns perspektiv, om det föreligger hinder eller möjligheter med beaktan av sekretesslagstiftningen, i samverkansarbetet mellan polismyndigheten och den kommunala socialtjänsten, i ärenden där unga pojkar befinner sig i riskzonen för att hamna i kriminalitet. Studien utformades utifrån en kvalitativ ansats, där sju semistrukturerade intervjuer genomfördes digitalt via Teams och Zoom. Studiens urval bestod av tre socialtjänstemän och fyra poliseri olika åldrar, kön och arbetslivserfarenheter. Studiens empiri analyserades med en tematisk analys med utgångspunkt från Berth Danermarks samverkansteori.Studiens resultat visade att det fanns flertal hindrande faktorer för att samverkan mellan polisen och socialtjänstemännen ska ha en god funktionalitet och attsamverkans funktion skiljer sig från kommun till kommun. Polis- och socialtjänstemän hade skilda uppfattningar om sekretesslagstiftningens funktion, där polisen och socialtjänsten hade olika åsikter om hur informationsdelning ska genomföras mellan myndigheterna. Slutsatserna som drogs var att det råder samverkanssvårigheter mellan polis- och socialtjänstemän och att det råder okunskap och oförståelse för varandras professionsutövande, samt om hur sekretesslagstiftningen ska användas i enskilda fall. Socialt- och socialpedagogiskt arbete står ständigt inför utmaningar i klientnära relationer. Författarna intention var att framhäva komplexiteten och öka förståelsen kring hur sekretesslagstiftningen kan möjliggöra eller komplicera samverkansarbete mellan myndigheterna i brottsförebyggande arbete.