Syftet med studien var att undersöka hur barnombud på landets Kriminalvårdsanstalter arbetar för barn, framför allt hur de arbetar relationsfrämjande för frihetsberövade som har barn. I studien hörs röster från fem barnombud som arbetar på anstalter med varierande säkerhetsklass, ett barnombud arbetar på en anstalt för kvinnor och fyra arbetar på anstalter för män. Intervjuerna genomfördes via digitala mötesverktygen Zoom och Skype samt via telefon. Studien bygger på ett kvalitativt material och barnombuden intervjuades genom semistrukturerade intervjuer. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av en tematisk analys. Anknytningsteorin och det teoretiska begreppet barnperspektivet användes vid analysarbetet tillsammans med tidigare forskning. Resultatet i studien visade att barnombuden aktivt arbetar med barnperspektivet och förutom att tillhandahålla kontakt via telefon, besök och Skype, arbetar de relationsfrämjande med hjälp av föräldrastödjande insatser. Dock finns inte dessa insatser att tillgå på alla anstalter, detta på grund av personalbrist som är en av de brister vi lyckats identifiera. Fler brister som identifierats och försvårar barnombudets arbete med att arbeta relationsfrämjande är resurser, överbeläggningar, och ombyggnationer. Även om barnombuden inom Kriminalvården aktivt arbetar med barnperspektivet påvisar resultatet att säkerhetsfrågor många gånger prioriteras över de frågor som rör barnets bästa. Slutligen visade resultatet en utveckling hos barnombudens arbete med att implementera barnperspektivet men att det än dock finns en önskan om att kunna göra mer men att tiden till deras uppdrag inte räcker till. Studien framhåller ökningen av antal drabbade barn, till följd av ökade fängelseverkställigheter, som en argumentation för att det är en aktuell fråga inom socialt arbete.