Skateboardåkare har sedan 1960-talet använt den urbana miljön för att praktisera sin disciplin. Historiskt har aktiviteten varit ovälkommen, men med insikter av vad den bidrar med till stadsmiljöer välkomnas den nu med planerade ytor i städer. Att planera för en grupp som tidigare praktiserat en disciplin som har varit och inneburit en protest mot maktstrukturer i den urbana miljön kan vara utmanande och innebär flera motsättningar. Involvering av användargruppen är möjligen därför extra viktig.

Studien genomfördes inom ramen Habermas teoribildning kommunikativt handlande och för Patsy Healys teoribildning kollaborativ planering. Genom intervjuer, observationsstudier och dokumentanalyser, med fokus på två torg i Malmö, undersöktes skateboardåkarens upplevelse av planerade skateplatser i staden och hur upplevelsen kan tas tillvara på. 

Under studien identifierades och konkretiserades tre viktiga aspekter för planering av skateboard i stadsrummet: dialog, materialval och skateboardkulturen. Därutöver framkom en problematisering av kunskapsglappet mellan landskapsarkitekter och skateboardåkare, som en negativ inverkan på planeringsprocessen. Trots att konkreta slutsatser var svåra att dra, betonas vikten av ovanstående aspekter, med dialog som det främsta verktyget för planerare att få insikt om bra materialval och skateboardkulturen.