Årligen tar samhället över föräldraansvaret för ungefär 30 000 barn, varpå familjehem är den vanligaste placeringsformen. Inför en familjehemsplacering bör barn delaktiggöras i socialtjänstens arbete utifrån att barn är egna rättighetsbärare. Dock visar det sig att barnets rättigheter inte alltid blir tillgodosedda och att det finns stora brister i att skapa delaktighet för barn inom den sociala barnavården. Syftet är att undersöka hur socialsekreterare uppfattar att de arbetar med barns delaktighet i beslutsprocessen inför en familjehemsplacering, samt vad som påverkar deras möjlighet att göra barn delaktiga i beslutsprocessen. De teoretiska utgångspunkterna som används i studien för att analysera empirin är den utvecklingsekologiska teorin, delaktighetsbegreppet och Shiers delaktighetsmodell. Studien utgår från en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer har genomförts med fem socialsekreterare som arbetar på barn och unga inom socialtjänsten. Resultatet visade att socialsekreterarnas attityder till att arbeta med barns delaktighet inför en familjehemsplacering var enhetliga. De främsta kännetecken var att barn ska få komma till tals, få sin röst hörd och bli lyssnade på, men att de inte får bestämma vilket familjehem de placeras i. Socialsekreterare hade olika strategier för att göra barn delaktiga och den främsta strategin var barnsamtal och relationsskapande samt olika material att tillgå. Vidare framkom det att socialsekreterarna hanterade dilemman och utmaningar genom att samverka med andra professioner samt hade diskussioner mellan varandra för att arbeta med barns delaktighet i beslutsprocessen gällande en familjehemsplacering. Utifrån empirin drogs slutsatsen att socialsekreterare vill och kan göra barn delaktiga, men att organisatoriska utmaningar och dilemman försvårar deras arbete.