Bakgrund

Psykiatrisk slutenvård har genomgått stora förändringar det senaste århundradet. Det problemfokuserade, medicinska sjukdomsperspektivet som dominerat vården, har varit föremål för stor kritik, inte minst från patienterna själva. Som svar på detta har perspektivet återhämtning lyfts, vilket idag är en del av specialistsjuksköterskans kompetensområde i psykiatrin. Återhämtning kan beskrivas både utifrån klinisk återhämtning, där fokus ligger på medicinsk symtomlindring, och som personlig återhämtning. Det finns ingen internationell enhetlig definition av personlig återhämtning, men en ofta omnämnd definition kan hämtas från USA:s Substance abuse and mental health services administration (SAMHSA), (2012), där de beskriver det som ”a process of change through which individuals improve their health and wellness, live a selfdirected life, and strive to reach their full potential” (s.3). En modell som tagit återhämtning på allvar är Tidvattenmodellen, som beskrivs av Barker och Buchanan-Barker (2005). Här ligger fokus på att respektera personens berättelse, och att personen är i ständig förändring. Sjuksköterskans uppgift här är att medvetandegöra personen på förändring, och att på olika sätt vara till stöd för dennes egen resa mot återhämtning med hjälp av en terapeutisk relation. Inom psykiatrisk slutenvård kan patienter vårdas frivilligt, men lagstiftning ger också möjlighet till tvångsvård.

Syfte

Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att främja personlig återhämtning i psykiatrisk slutenvård

Metod

För att svara mot syftet har Metaetnografi enligt Noblit och Hare (1988) valts som metod, vilket är en kvalitativ översikt över forskningslitteratur som mynnar ut i en syntes. Fokus ligger på tolkning, och uttrycks kunna reducera en berättelse men samtidigt behålla det unika genom användandet av metaforer. 

Resultat 

Analysen gav två huvudteman och tillsammans fem underteman. Det första huvudtemat var att sjuksköterskor erfar att ’det finns hinder för att främja personlig återhämtning’. De två underteman som framkom här var: att ’en icke stödjande organisation försvårar personlig återhämtning’, samt ’om det finns sjuksköterskor som enbart ser återhämtning ur ett medicinskt symtomlindrande perspektiv, ger de inte stöd till personlig återhämtning’. Det andra huvudtemat visar på sjuksköterskors erfarenhet av att ’det finns möjligheter med att främja personlig återhämtning’, där det första undertemat lyder: ’återhämtningsfokuserad vård gör sjuksköterskor mer inkännande till patientens stressorer, trots patientens kommunikationssvårigheter och sänkta stresströskel, och tar då tid att ge stöd för att inge trygghet’. Det andra undertemat uttrycker att ’den fördjupade relationen skapar kvalitéer som respekt, empati, öppenhet, energi, tillgänglighet och helhetssyn’, och slutligen ’rivna murar och delaktighet skapar ett underlättande förhållningssätt i vården’.

Slutsats 

Om sjuksköterskan skall kunna främja personlig återhämtning i psykiatrisk slutenvård på allvar, behöver det byggas broar för samarbete och samsyn till övriga professioner i vården. Annars riskerar hinder för att främja personlig återhämtning bli alltför svåröverkomliga.

Background 

Psychiatric inpatient care has gone through major changes during the previous century. The problem-focused, medical illness-perspective that dominated care, has been subjected to major criticism, not least from the patients themselves. In response to this the perspective of recovery has surfaced, which today is considered as part of the nurse’s area of expertise. Recovery can be described both as clinical recovery, where focus lies on symptom relief, as well as personal recovery. There’s no common international definition of personal recovery, but an often-used definition is taken from USAs Substance abuse and mental health services administration (SAMHSA) (2012), where they describe it as:” a process of change through which individuals improve their health and wellness, live a self-directed life, and strive to reach their full potential” (p 3). A model that has taken personal recovery seriously is the Tidal model, which is described by Barker and Buchanan-Barker (2005). Here focus lies on respecting the persons story, and that the person is in constant change. The nurse’s task is to help the person become aware of these changes, and in different ways support the person in their journey towards recovery by the means of the therapeutic relationship. Within psychiatric in-patient care patients can be treated voluntarily, but legislation also give opportunity for compulsory care.

Aim 

The purpose was to shed light on nurses’ experiences of promoting personal recovery within psychiatric inpatient care.

Method 

To meet the purpose of this study, meta ethnography according to Noblit and Hare (1988) has been chosen as method, which is a qualitative review over scientific literature that ends up in a synthesis. The focus is on interpretation and is expressed to be able to reduce a story, but at the same time keep what’s unique using metaphors. 

Results

The analysis gave two major themes, and a total of five subthemes. The first major theme is that nurses perceive that ‘there are obstacles to promote personal recovery’. The two subthemes that were found were ‘a non-supportive organization makes promoting personal recovery more difficult’, and ‘if there are nurses that only view recovery from a medical symptom-relieving perspective, they don’t promote personal recovery’. The second major theme points to nurses’ experiences that ‘there are possibilities with promoting personal recovery’, where the first subtheme express: ‘recovery-focused care make nurses more sensitive to the patients’ stressors, in spite of the patients communication difficulties and lowered stress threshold, and thus makes time to give support and security’. The second subtheme express that ‘the deepened relationship creates qualities like respect, empathy, openness, energy, availability and holistic view’, and finally ‘demolished walls and participation creates a facilitating approach in care’.

Conclusion 

If the nurse is to seriously be able to promote personal recovery in psychiatric inpatient care, bridges of cooperation and consensus need to be built to other professions in care. Otherwise, the obstacles to promoting personal recovery is at risk to be far too hard to overcome.