Andrapråkselever har sämre betyg än elever som har svenska som modersmål. Som blivande lärare i svenska som andraspråk kan det därför vara av intresse att undersöka den historiska utvecklingen av andraspråksinlärning i Sverige och få en bättre förståelse för utmaningarna och möjligheter som finns i detta område. 

Huvudsyftet med denna studie är att få ett historiskt perspektiv på hur sva- och modersmålsundervisning har formulerats i läroplanerna under en specifik tidsperiod, 1980–2022. Studien syftar även till att undersöka de beslut som har fattats som ligger till grund för läroplanerna och hur de har påverkat utformningen av läroplanen, eftersom skolans värderingar och synsätt är ofta en avspegling av samhällets värderingar och synsätt.

I denna studie används en kvalitativ textanalys som metod för att undersöka det empiriska materialet. Analysen utförs utifrån två teoretiska perspektiv: det ena är Basil Bernstein teori om vertikala och horisontella diskurser, och det andra är Pierre Bourdieus teori om kulturellt kapital.

I de tidiga läroplanerna var syftet med svenska som andraspråk att erbjuda alla utländska elever som inte behärskade det svenska språket och som därför inte kunde följa den ordinarie svenskundervisningen. Målet var att eleverna skulle uppnå en viss nivå av kompetens i svenska språket för att kunna delta i den ordinarie svenska undervisningen. Syftet med modersmålsundervisningens var att eleverna skulle kunna upprätthålla kontakten med nära och kära i deras hemländer. I mitten av 1990-talet blev svenska som andraspråk ett eget ämne med egen kursplan. Ett syfte som har kvarstått sen första läroplanen är att både sva- och modersmålsundervisning har som mål att stärka elevernas identitetsutveckling.